— 10 —
— Skynda dig, Calle, att sätta Mylord
för giggen; jag följer unga herrn ett stycke.
— Tack! — utropade ynglingen och
verklig barnafröjd öfverstrålade hans an-
sigte. — Att se er åka i giggen efter My-
lord, det skall återkalla alla ljufva barn-
domsminnen, då ni förr följde mig i skolan
och jag sedan stod på vägen och tittade ef-
ter er och räknade sekunderna hvarunder jag
ännu kunde skönja den hvita hästen mel-
lan träden — detta skall nu som då bringa
mig lycka och framgång i mina studier.
En timma sednare salt häradshöfdingen
ensam i sin gigg och lät Mylord för lösa
tyglar gå sin egen väg, under,det att han
öfverlemnade sig åt minnen och funderin-
gar och kände sig mera nedslagen än han
ens för sig sjelf ville medgifva.
— Hvad betyder väl detta? mumlade han
slutligen; det måtte väl inte hända pojken
något ondt? Hvad tänker du på, Mylord?
Hänger också du hufvudet? Det här går icke
an, vi måste raska upp oss. Jag måste
hem och skrifva utslag — gå derför på, min
gubbe! — och med en lindrig ryckning i
tömmen tydliggjorde husbonden sin vilja
för det kloka djuret, som, väl vant vid de
milda påminnelserna, nu satte af i friskt
traf mot hemmet.
— Calle, se till att jag får vara ostörd