— 10 — — Skynda dig, Calle, att sätta Mylord för giggen; jag följer unga herrn ett stycke. — Tack! — utropade ynglingen och verklig barnafröjd öfverstrålade hans ansigte. — Att se er åka i giggen efter Mylord, det skall återkalla alla ljufva barndomsminnen, då ni förr följde mig i skolan och jag sedan stod på vägen och tittade efter er och räknade sekunderna hvarunder jag ännu kunde skönja den hvita hästen mellan träden — detta skall nu som då bringa mig lycka och framgång i mina studier. En timma sednare salt häradshöfdingen ensam i sin gigg och lät Mylord för lösa tyglar gå sin egen väg, under,det att han öfverlemnade sig åt minnen och funderingar och kände sig mera nedslagen än han ens för sig sjelf ville medgifva. — Hvad betyder väl detta? mumlade han slutligen; det måtte väl inte hända pojken något ondt? Hvad tänker du på, Mylord? Hänger också du hufvudet? Det här går icke an, vi måste raska upp oss. Jag måste hem och skrifva utslag — gå derför på, min gubbe! — och med en lindrig ryckning i tömmen tydliggjorde husbonden sin vilja för det kloka djuret, som, väl vant vid de milda påminnelserna, nu satte af i friskt traf mot hemmet. — Calle, se till att jag får vara ostörd