kan; hvad skulle detta betyda? Slutligen
frågade hon:
— År Lovisa icke hemma?
— Nej, min vän, ljöd svaret. Visste du
icke att hop rest till Peterborough?
— Rest till Peterborough! stammade Lucy.
— Ja, Lovisa, herr Manheim och Arthur
reste klockan sex i morse, sade fru Ellison.
Lucy påminte sig nu att då hon dagen
förut gått derifrån, hade hon genom en öp-
pen dörr sett kappsäckar framme, men hon
fästade sig då ej dervid. Nu voro dessa
tillredelser förklarade. Efter en stunds
tystnad yttrade Lucy;
— Jag hade ingen aning om att Lovisa
gkulle resa bort.
— Kommer du ej ihåg, sade fru Ellison,
att jag i går yttrade, det ditt sällskap skulle
skingra tomheten hos mig? Hade ej mina
barn varit bortresta, skulle jag knappast
kannat herbergera dig, ty du hade då fått
deta Lovisas rum för natten, i stället för
att du nu får begagna det ensam.
Lucy tänkte att hon gerna skulle sofvit
på bara golfret, om hon blott fått se den
vackre tysken. Men hon teg.
— Saken är den, fortfor fru Ellison, att
herr Walter Ellison så ofta bjudit Lovisa,
att jag tyckte det skulle vara ohöfligt att
ånyo afslå bjudningen, och som det tillika
kunde vara en förströelse för herr Manheim,
så följdes de Åt allesammans,