kan; hvad skulle detta betyda? Slutligen frågade hon: — År Lovisa icke hemma? — Nej, min vän, ljöd svaret. Visste du icke att hop rest till Peterborough? — Rest till Peterborough! stammade Lucy. — Ja, Lovisa, herr Manheim och Arthur reste klockan sex i morse, sade fru Ellison. Lucy påminte sig nu att då hon dagen förut gått derifrån, hade hon genom en öppen dörr sett kappsäckar framme, men hon fästade sig då ej dervid. Nu voro dessa tillredelser förklarade. Efter en stunds tystnad yttrade Lucy; — Jag hade ingen aning om att Lovisa gkulle resa bort. — Kommer du ej ihåg, sade fru Ellison, att jag i går yttrade, det ditt sällskap skulle skingra tomheten hos mig? Hade ej mina barn varit bortresta, skulle jag knappast kannat herbergera dig, ty du hade då fått deta Lovisas rum för natten, i stället för att du nu får begagna det ensam. Lucy tänkte att hon gerna skulle sofvit på bara golfret, om hon blott fått se den vackre tysken. Men hon teg. — Saken är den, fortfor fru Ellison, att herr Walter Ellison så ofta bjudit Lovisa, att jag tyckte det skulle vara ohöfligt att ånyo afslå bjudningen, och som det tillika kunde vara en förströelse för herr Manheim, så följdes de Åt allesammans,