Jagtminnen.)
I febrouari 1868 fick jag på spårsnö upp.en
räf, som efter två timmars jagt tog sin till-
flykt in i en torparfarstu. Stål var genast
efter och började bearbeta honom något hård-
händt, hvilket-pgjorde att torparfolket, som
fick höra slagsmålet i farstun, sprang dit,för
att se hvad som var å färde. De körde då
genast ut Stål, på det han ej skulle bita
ibjel den llle hunden. De tyckte nemli-
gen att räfven äfven var en hund. Räfven
kröp nu helt söopen ned i ett hörn, troligen
undrande huru allt detta skulle slutas, men
efter en stunds andhermtning kilade han ut
ur farstun, då han ånyo lika varmt mottögs
af Stål, som postade utanför. Under tiden
kom jag till stridsplatsen, då jag snart skilde
de stridande. Torparfolket tyckte, att. jag
bar mig rvsligt barbariskt åt, som sköt den
lilla hunden, ty han hade förut fått nog stryk
af den stora. De blefvo snart upplysta om
rätta förhållandet med den lilles,
Under spårsnöjagt några dagar före jul
1867 fick jag upp en hare, som: drefs en half
timme, hvarefter det blef tappt på några mi-
nuter. Hundarne fingo dock snart upp igen
och då. gick det med friskare-fart, tills. det
omsider blef ståndskall. Jag skyndade, till
stället, i förmodan att den förmenta haren
gått under sten eller dylikt. Vid framkom-
sten blef jag dock rätt förvånad att se hun-
darne hållas vid ea gammal räflya. Sedan
jag efter en stund lyckata skaffa mig en
spade, började jag gräfva. - I stället för hare
påträffades Cen räf. Skadar icke, tänkte jag
för mig sjelf: och sköt. honom med samma.
Nöjd med min jagt, ämnade jag gå hem, men
hundarne gåfvo sig ej, utan började ånyo
skälla och rifva i lyan. - Jag tog då räfven
och visade hundarne att han :allaredan var
död, men det-hjelpte ej. De fortforo lika
oförtrutet att skälla. . Anande.att någon kam-
rat fanns qvar, började jag ånyo arbeta med
spaden och fick spart ögonen på en räf, som
låg alldeles orörlig. Helt vackert tog jag ho-
nom i svansen och drog fram honom, då kan
befanns våra död. Troligen hade han fått
till lifs af strychricbete, som var utlagdt en
fjerdedels mil derifrån. ; ;
För andra gången skulle jag nu ge-mig i
väg hemåt, men Mullet och Stål voro af
helt motsatta tankar, i det de åter började
sitt ståndskall vid lyan. Det. var ingen an-
nan råd än att åter taga till. spaden; till min
förvåning låg dr inne en tredje räf, som
också blef mitt byte. . . ... !
I augusti 1866 bände vid den egendom, jag
bebodde, att en dag en gammal;tjädertupp
helt lugnt slog sig ned på nämnda jegendoms
gårdsplan, der han snart kom i slagsmål med
en mig tillhörig fågellundsvalp. Striden dem
emellan hade pågått vid lag fem minuter, in-
ran jag blef underrättad om händelsen; jag
sprang då genast efter min bössa, men under
tiden hade de stridande dragit sig åt en när-
belägen enbuskmark, der jag kom valpen till
hjelp. udern släppte mig så nära, att jag,
då ban flög upp, slog till honom med, bössan
diver ryggen. Han blef då något döfvad af
slaget, hvarefter jag med lätthet tog honom.
Tjädern hölls sedan i bur ett par års tid.
Troligen hade han ätit för mycket enbär, så
) Svenska Jigarförbundets nya tidskrift meds
delade af hr Alb, Sandberg, .. ov.
eectctaaatttaataaaattatttsttsatasdatlteititttttatatetanattgataaarassaatadataaaataaatetaadaaaa