tagit saken annorlunda, än att göda oxar på gris en sådan egendom påkallar en upplystare be handling. Om jag i stället för att innehafva e; prestgård, hade ärft en stor egendom, skulle ja bedömt, att man icke beror af Böndernas lös släppning, såsom då en Prest har med tjug Bönder att processa. Jag processade i tjugu å om ofred och lössläppning och tappade alltid Ändtligen hafva de behållnare Bönderna förstått att det ej lönar sig i Längden att släppa löst och således hålla de den fred af sig sjelfva, til hvilken de icke af lagarnes kraft blefvo tvungna Är Bror icke en Lagläsare? och dessa har alltic varit mitt folk. Men jag har ej vändt mig til dig såsom Lagläsare mer än en gång, och de var när Påhl S. å N:o 1 i Qvistofta tog, mig oveterligen just som jag skulle fara till Husför: hör, min sädesharpa från tröskemännen, då de harpade säden, och hackelsekistan från Drängen, der han stod och skar hackelse. Men jag ställde mig framför porten, kastade hästarne till sidan och vräkte sädesharpan och hackelsekistan af samt lemnade i stället några stora kittlar till brandstodsafgiften. Dagen efter före Hustörhöret lemnade jag Påhl S. afgiften; men ban ville icke taga den emot,) utan sade att Bror emottagit varorna, då jag sände Bror pengar och fick varorna åter. Påhl S. är nu den uslaste i hela pastoratet, med alla sina pengar, ty han har fått den förskräcklige fallandesoten. En gång i många vittnens närvaro skyllade han mig för en tjut, och att jag på hans ägor stulit de kreatur jag tagit in från honom. Jag tog genast B. till vittne, instämde målet; men B. visste ingenting. Men vog om Lagläsareverket, ty jag har adresserat mig till Bror i ekonomiskt afseende, och anhåller att få veta, hvad Bror tager för en gödd oxe, som neml. blifvit gödd på gräs, ty der hvarken så mycket eller så godt kött, som efter stallgödning; icke heller så mycken talg. Var gunstig glöm ej svara, fastän jag ej ärft något hemman, utan såsom elfte barnet iärfde några tusen daler. Vänskapsfullt Qvistofta 29 Oct. 1840. D. Munck af Rosenschöld. Furst Metterniecehs duell. Af de sednaste uppgifterna i tidningarne rörande denna sak finner man nu, att den förhåller sig något annorlunda än som den först framställdes. Grefve Beaumont, en ovanligt stor och stark man, hvars fru är en af de vackraste damer i Paris, skildras såsom en riktig Othello. Hans svartsjuka väcktes till lif af hans frus kammarjungfru, hvilken blifvit uppsagd från tjensten och derför sökte hämnas genom att visa grefven några ömmare bref, som grefvinnan hade förvarade i ett skiin. Furst Metternich lär bafva yttrat, att han antog grefvens utmaning blott för att icke utsätta sig för en offentlig skymf, sådan som det ryska sändebudet i Paris, baron Meyendorf, på sin tid måste utstå. Fursten befinner sig ännu i Strassburg, dit hans maka genast vid första underrättelsen om duellen begaf sig för att vårda honom; han är likväl nu så till vida återställd, att han med det snaraste skall resa till Böhmen. Före duellen sökte fursten sitt afsked, men regeringen ville icke höra talas derom, och såväl från hans suverän som från kejsar Napoleon, vid hvars hof han är ackrediterad, hafva under hans vistande i Strassburg flera förtrågningar ingått om hans helsotillstånd. Det säges att grefve Beaumont med anledning af de bref, som anträffades 1 grefvinnans skrin, ämnar utmana fyra andra personer, så snart det lyckats honom att anträffa dem. Amerikanskt. För ett par månader sedan uppträddei Newyork, uti Niblows park, en ung och vacker dansös, fröken Augusta Söhlke. Alla aftnar måste hon gifva ett nummer, kalladt Hinden, da capo. Det var en ungersk polka, som slog synnerligen an på publiken, Vid sin afskedsföreställning höll hon på att bli begrafven bland de blombuketter som regnade öfver henne. Hennes rörelse och glädje öfver publikens hyllning voro så stora, att hon brast i gråt. Nu gjorde händelsen att hon icke hade någon näsduk på sig; följden var att hon lyftade upp sin rob och började aftorka tårarne. Ett ursinnigt jubel utbrast härvid bland åskådarne, och det såg ut som skulle man aldrig velat tillåta henne lemna scenen. Följande morgon, innan det ännu var full dager, knaekade en långhårig fotograf på fröken Söhlkes dörr och bjöd henne tusen dollars, om hon ville låta porträttera sig i den ställning, som under gårdagen i så hög grad imponerat på publiken. Sedan summan blifvit utbetald till damen, skedde fotograferandet, och spekulationen lyckades förträffligt. Kopior i tusental såletan i Newyork under titel: Den gråtande Ule För sent. Herr biljettör, sade en jernvägspassagerare, svm redan för mer än en qvarts timma sedan löst sin biljett och användt denna långa tid till att räkna de penningar, han fått illbaka, herr biljettör, ni har icke gifvit mig ätt tillbaka. — Det skulle ni ha sagt ifrån om genast, när jag lemnade er penningarne, svarade biljettförsäljaren barskt. Nu är det ör sent. — Jaså hm! sade passageraren. Nåja, det har heller ingenting vidare att beyda, och jag kan väl nöja mig dermed. Nihar sifvit mig två riksdaler för mycket. Gratispassagerare. Under en af ångartyget Nerikes resor till hufvudstaden denna ommar inträffade, att ej mindre än åtta af de or, fartyget hitförde, kalfvade under resan. ) Sedan höll jag efter honom vid husförhöret och tog folket till vittne, att han ej kunde sin Satheches hälften så bra, som de halfvuxna baren. ———— XENA It FR ET