tagit saken annorlunda, än att göda oxar på gris
en sådan egendom påkallar en upplystare be
handling. Om jag i stället för att innehafva e;
prestgård, hade ärft en stor egendom, skulle ja
bedömt, att man icke beror af Böndernas lös
släppning, såsom då en Prest har med tjug
Bönder att processa. Jag processade i tjugu å
om ofred och lössläppning och tappade alltid
Ändtligen hafva de behållnare Bönderna förstått
att det ej lönar sig i Längden att släppa löst
och således hålla de den fred af sig sjelfva, til
hvilken de icke af lagarnes kraft blefvo tvungna
Är Bror icke en Lagläsare? och dessa har alltic
varit mitt folk. Men jag har ej vändt mig til
dig såsom Lagläsare mer än en gång, och de
var när Påhl S. å N:o 1 i Qvistofta tog, mig
oveterligen just som jag skulle fara till Husför:
hör, min sädesharpa från tröskemännen, då de
harpade säden, och hackelsekistan från Drängen,
der han stod och skar hackelse. Men jag ställde
mig framför porten, kastade hästarne till sidan
och vräkte sädesharpan och hackelsekistan af
samt lemnade i stället några stora kittlar till
brandstodsafgiften. Dagen efter före Hustörhö-
ret lemnade jag Påhl S. afgiften; men ban ville
icke taga den emot,) utan sade att Bror emot-
tagit varorna, då jag sände Bror pengar och fick
varorna åter. Påhl S. är nu den uslaste i hela
pastoratet, med alla sina pengar, ty han har fått
den förskräcklige fallandesoten. En gång i
många vittnens närvaro skyllade han mig för en
tjut, och att jag på hans ägor stulit de kreatur
jag tagit in från honom. Jag tog genast B. till
vittne, instämde målet; men B. visste ingenting.
Men vog om Lagläsareverket, ty jag har adres-
serat mig till Bror i ekonomiskt afseende, och
anhåller att få veta, hvad Bror tager för en gödd
oxe, som neml. blifvit gödd på gräs, ty der
hvarken så mycket eller så godt kött, som efter
stallgödning; icke heller så mycken talg. Var
gunstig glöm ej svara, fastän jag ej ärft något
hemman, utan såsom elfte barnet iärfde några
tusen daler. Vänskapsfullt
Qvistofta 29 Oct. 1840. D. Munck af Rosenschöld.
Furst Metterniecehs duell. Af de
sednaste uppgifterna i tidningarne rörande denna
sak finner man nu, att den förhåller sig något
annorlunda än som den först framställdes. Grefve
Beaumont, en ovanligt stor och stark man, hvars
fru är en af de vackraste damer i Paris, skil-
dras såsom en riktig Othello. Hans svartsjuka
väcktes till lif af hans frus kammarjungfru, hvil-
ken blifvit uppsagd från tjensten och derför sökte
hämnas genom att visa grefven några öm-
mare bref, som grefvinnan hade förvarade i ett
skiin. Furst Metternich lär bafva yttrat, att han
antog grefvens utmaning blott för att icke ut-
sätta sig för en offentlig skymf, sådan som det
ryska sändebudet i Paris, baron Meyendorf, på
sin tid måste utstå. Fursten befinner sig ännu
i Strassburg, dit hans maka genast vid första
underrättelsen om duellen begaf sig för att vårda
honom; han är likväl nu så till vida återställd,
att han med det snaraste skall resa till Böhmen.
Före duellen sökte fursten sitt afsked, men re-
geringen ville icke höra talas derom, och såväl
från hans suverän som från kejsar Napoleon,
vid hvars hof han är ackrediterad, hafva under
hans vistande i Strassburg flera förtrågningar
ingått om hans helsotillstånd. Det säges att
grefve Beaumont med anledning af de bref, som
anträffades 1 grefvinnans skrin, ämnar utmana
fyra andra personer, så snart det lyckats honom
att anträffa dem.
Amerikanskt. För ett par månader se-
dan uppträddei Newyork, uti Niblows park, en
ung och vacker dansös, fröken Augusta Söhlke.
Alla aftnar måste hon gifva ett nummer, kalladt
Hinden, da capo. Det var en ungersk polka,
som slog synnerligen an på publiken, Vid sin
afskedsföreställning höll hon på att bli begraf-
ven bland de blombuketter som regnade öfver
henne. Hennes rörelse och glädje öfver publi-
kens hyllning voro så stora, att hon brast i gråt.
Nu gjorde händelsen att hon icke hade någon
näsduk på sig; följden var att hon lyftade upp
sin rob och började aftorka tårarne. Ett ursin-
nigt jubel utbrast härvid bland åskådarne, och
det såg ut som skulle man aldrig velat tillåta
henne lemna scenen.
Följande morgon, innan det ännu var full da-
ger, knaekade en långhårig fotograf på fröken
Söhlkes dörr och bjöd henne tusen dollars, om
hon ville låta porträttera sig i den ställning,
som under gårdagen i så hög grad imponerat på
publiken. Sedan summan blifvit utbetald till
damen, skedde fotograferandet, och spekulatio-
nen lyckades förträffligt. Kopior i tusental sål-
etan i Newyork under titel: Den gråtande
Ule -
För sent. Herr biljettör, sade en jern-
vägspassagerare, svm redan för mer än en qvarts
timma sedan löst sin biljett och användt denna
långa tid till att räkna de penningar, han fått
illbaka, herr biljettör, ni har icke gifvit mig
ätt tillbaka. — Det skulle ni ha sagt ifrån
om genast, när jag lemnade er penningarne,
svarade biljettförsäljaren barskt. Nu är det
ör sent. — Jaså hm! sade passageraren.
Nåja, det har heller ingenting vidare att be-
yda, och jag kan väl nöja mig dermed. Nihar
sifvit mig två riksdaler för mycket.
Gratispassagerare. Under en af ång-
artyget Nerikes resor till hufvudstaden denna
ommar inträffade, att ej mindre än åtta af de
or, fartyget hitförde, kalfvade under resan.
) Sedan höll jag efter honom vid husförhöret
och tog folket till vittne, att han ej kunde sin
Satheches hälften så bra, som de halfvuxna bar-
en.
———— XENA
It FR ET