det som var rätt och godt; men genom
henne. Barmhertige Gud! Om modrens öde
äfven skulle hvila öfver dottern! Om hon
skulle bringa olycka öfver honom! Aldrig —
aldrig!
Hon sprang upp från stället der hon satt
och gick hastigt vidare. Fantasiens åskåd-
ning af det försvunna fick lif utom henne,
och bilderna blandade sig med det närva-
rande och sväfvade oupphörligt förbi hen-
nes blickar. Hos hvem skulle hon finna
tröst och råd? Hon hade en instinktlik känsla
af att det ej var rätta sättet att anförtro
sig till någon, förrän hon kommit till klar-
het med sig sjelf. Det fanns dessutom in-
gen enda, hvilkens råd hon kunde påkalla
med den verkan, att svaret skulle tränga
in i hennes sinne och lägga dess upprörda
böljor till ro. Deras råd och deras tal skulle
på sin höjd kunna bereda henne ett upp-
skof med striden, det vill säga. något, som
hon ej tordes mottaga. Ty uppskofvet skulle
fyllas af fruktan för dess slut och således
blifva förfärligare än sjelfva striden.
Det måste dessutom afgöras nu genast,
eljest blef hon sjuk, vansinnig, hon visste
sjelf icke hvilket. Derför ville hon kämpa
här i ensamheten, i denna så ohyggligt be-
folkade ensamhet; derför ville -hon grubbla
här i den ljudlösa :skogen, i denna så för-
färligt larmande tystnad. Om hon blott
kunde sätta gig ned, samla sina tankar och