kunde vara okunnig om hvad alla trode sig veta. Och likväl var han på söndagsmorgonen i sitt vanliga lynne och förhöll sig lika lugn som vanligt; på samma omständliga sätt, som när han ämnade gå till en lekstuga eller ett graföl, framtog han sina helgdagskläder och påklädde sig dem. Och då han slutligen kom ut och skred fram öfver sina egor med sjöskumspipan i munnen, blåste han ut rökmolnen, sjelfbelåten och obekymrad, som om han kände sig öfvertygad om att lika lätt kunna bortblåsa allt motstånd och alla hinder, som ställde sig i hans väg. Först när fadren bad honom sjelf tala vid flickan och ban nu stod framför henne, som, förlägen och beklämd, böjde sitt hufvud ned mot bröstet, spårades en sväg förändring hos honom. Hans åtbörder blefvo ett ögonblick mindre trygga och mera lifliga, stämman började darra en smula, allt eftersom han talade, och slutligen ville orden knappast fram, då han kom till slutmeningen: Jag vet nog, Karin, att många tro att du och han, Olle, skola vara goda vänner, och du får naturligtvis rådfråga ditt eget hjerta, om du anser mig god nog att bli din man. Dock bör du för dinegen skull i tid komma ihåg, att der fattigdomen går in genom dörren, flyger mången gång kärleken ut genomgönstret, och att ingen förmår tröska hvete ur tomma ax. Under de sista orden hade den förmögne