kunde vara okunnig om hvad alla trode
sig veta. Och likväl var han på söndags-
morgonen i sitt vanliga lynne och förhöll
sig lika lugn som vanligt; på samma om-
ständliga sätt, som när han ämnade gå till
en lekstuga eller ett graföl, framtog han
sina helgdagskläder och påklädde sig dem.
Och då han slutligen kom ut och skred fram
öfver sina egor med sjöskumspipan i mun-
nen, blåste han ut rökmolnen, sjelfbelåten
och obekymrad, som om han kände sig öf-
vertygad om att lika lätt kunna bortblåsa
allt motstånd och alla hinder, som ställde
sig i hans väg. Först när fadren bad ho-
nom sjelf tala vid flickan och ban nu stod
framför henne, som, förlägen och beklämd,
böjde sitt hufvud ned mot bröstet, spårades
en sväg förändring hos honom.
Hans åtbörder blefvo ett ögonblick min-
dre trygga och mera lifliga, stämman bör-
jade darra en smula, allt eftersom han ta-
lade, och slutligen ville orden knappast fram,
då han kom till slutmeningen: Jag vet nog,
Karin, att många tro att du och han, Olle,
skola vara goda vänner, och du får natur-
ligtvis rådfråga ditt eget hjerta, om du an-
ser mig god nog att bli din man. Dock bör du
för dinegen skull i tid komma ihåg, att der
fattigdomen går in genom dörren, flyger
mången gång kärleken ut genomgönstret, och
att ingen förmår tröska hvete ur tomma ax.
Under de sista orden hade den förmögne