den stund kom, då den lillaflickan hastigt
måste springa och hemta fadren, på det
han ännu en gång måtte få tillfälle att
skänka förlåtelse åt sin döende hustru. Så
gick hon bort i frid och lemnade honom
ensam, böjd och bruten. Han sätt helst i
ensamhet och grubblade, eller också klagade
han halfhögt öfver sin fattigdom; ty genom
den hade olyckan kommit, sade han. : Döt-
tern ensam hörde utbrotten af hans för-
tviflan och kom dervid att tänka på, att äf-
ven modren före sin död många gånger in-
blandat samma klagan i sin långa, förfärliga
jemmer.
Under årens lopp hade minnets eko af
denna klagan blifvit tförstummadt. Men nu
förnam Karin det ånyo, och det döda fick
sammanhang med det lefvande, modrens
suckar räckte handen åt Nils Larssons öf-
vermodiga begabbelse. Det måste då vara
Sanning, att det hvilar en förbannelse öfver
fattigdomen!
Men om nutvå höllo riktigt af hvarandra,
så kunde ju tyngden af denna förbannelse
ej drabba dem? Hon svarade sig sjelf, att
första åren af föräldrarnes äktenskap varit
välsignade af det bästa förhållande dem
emellan, den renaste lycka — förbannelsen
hade i alla fall kommit, den kunde också
träffa. henne och Olle, om de gifte sig! Och
genom hvem kunde: den. komma? Icke ge-
nom Olle, ty han kunde ej göra annat än