För första gången stod Celeste framför den förvånade baron Ferdinand i en annan skepnad än som den stolta, afvisande italienskan; med en bön i blicken och på läpparne, en bön, som icke kunde afslås, stod hon framför honom — hon måste ned till sjukhuset! Och han måste föra henne dit och skaffa henne tillträde till de lidande landsminnen, på det att hon skulle få ut tala ett tröstens och deltagandets ord. Han förde henne då dit ned, med en glad förhoppning om god gengäld för en så god vilja. — Men ryktet hade öfverdrifvit; ingen italienare befann sig bland dem, hvilka hittills hade ankommit, ljöd svaret i alla sjukrum der de förfrågade sig. Dörren till det sista var redan öppnad — hvad då! För Guds skull, ingen skandal, kära Celeste! hviskade den häpne baronen, för hvilken iakttagandet af yttre värdighet var lifvets första lag, då han plötsligt såg henne med blossande kinder ila öfver tröskeln och i nästa ögonblick knäböja vid sidan af en svårt sårad soldat, som låg der med slutna ögon, pannan omlindad med en stor, hvit bindel och den högra armen inklämd mellan styfva spjälor. Hvad tänkte väl hon på att iakttaga värdighet, hvad frågade hon efter verldens dom i detta ögonblick, då hon nu första gången efter den der aftonen på Marcusplatsen återsåg — Daniello! Tyst knäböjde hon vid hans läger och tryckte