För första gången stod Celeste framför
den förvånade baron Ferdinand i en annan
skepnad än som den stolta, afvisande ita-
lienskan; med en bön i blicken och på
läpparne, en bön, som icke kunde afslås,
stod hon framför honom — hon måste ned
till sjukhuset! Och han måste föra henne
dit och skaffa henne tillträde till de lidande
landsminnen, på det att hon skulle få ut
tala ett tröstens och deltagandets ord. Han
förde henne då dit ned, med en glad för-
hoppning om god gengäld för en så god
vilja. — Men ryktet hade öfverdrifvit; ingen
italienare befann sig bland dem, hvilka
hittills hade ankommit, ljöd svaret i alla
sjukrum der de förfrågade sig. Dörren till
det sista var redan öppnad — hvad då!
För Guds skull, ingen skandal, kära Ce-
leste! hviskade den häpne baronen, för
hvilken iakttagandet af yttre värdighet var
lifvets första lag, då han plötsligt såg henne
med blossande kinder ila öfver tröskeln och
i nästa ögonblick knäböja vid sidan af en
svårt sårad soldat, som låg der med slutna
ögon, pannan omlindad med en stor, hvit
bindel och den högra armen inklämd mel-
lan styfva spjälor. Hvad tänkte väl hon på
att iakttaga värdighet, hvad frågade hon
efter verldens dom i detta ögonblick, då
hon nu första gången efter den der aftonen
på Marcusplatsen återsåg — Daniello! Tyst
knäböjde hon vid hans läger och tryckte