mn — — Ortodoxien i Sverige har sina stamslott i Upsala och Lund. Det är der som den rena evangeliska läran inplantas hos de unga män, hvilka från universiteterna skola gå ut i landets socknar, att lära allt folk hvad de tro skola. Det är nästan utan exempel att någon professor vid de teologiska fakulteterna har yppat ett tvifvel om riktigheten af de gamla kyrkolärdes mer eller mindre fria utläggningar af gamla och nya testamentets skrifter. På detta sätt har statsreligionen blifvit qvarhållen på en ståndpunkt, hvilken de icke-troende anse för helt annat än äkta kristlig. Den nuvarande professorn i exegetisk teologi vid Upsala universitet, Otto F. Myrberg, har gjort ett undantag från det ofvan omtalade allmänna förhållandet. Han antager icke för godt och giltigt de såsom norm gällande kyrkliga lärornas innehåll. Vi veta icke att han någonstädes gifvit ett så tydligt uttryck åt sin afvikande mening i detta fall, som i det Slutord till akademiska åhörare under vårterminen 1869, hvilket vi taga oss friheten härnedan meddela och hvilket är ett för Sverige fullt ut lika märkligt dokument, som pater Hyacinthes verldsberömda bref för den katolska verlden. Professor Myrbergs slutord lyder så: Då jag härmed för en längre tid upphör att tala ifrån denna katheder, önskar jag att till afsked få säga Eder några ord, och då först uttrycka min tillfredställelse öfver det intresse, hvarmed det bibelexegetiska studiet, att döma af deras antal, hvilka bevistat de nu afslutade föreläsoingarne öfver Ebreerbrefvet, under den tilländagångna terminen varit vid detta universitet omfattadt. Bevisar detta också icke att alla tränga djupare in i den H. Skrifts innehåll, så är det dock åtminstone ett tecken till en förhandenvarande opinion om vigten och angelägenheten af ett opartiskt Skriftstudinm, hvars tillvaro varit för mig glädjande, då den utvisar en känsla af det otillfredsställande i de menskliga lärosystemer i vår tid, hvilka tagit hand om kristendomens lära, gentemot det gudomliga urkundsord, i hvilket Kristus och han3 apostlar tala till oss med den myndighet som tillhör andans och kraftens bevisning. Och det är i sjelfva verket omöjligt att med en verklig opartisk pröfning träda inför dessa menskliga lärosystemer å ena sidan, och detta bibliska urkundsoch sanningsord å den andra, utan att erhålla ett afgörande intryck af det stora afståndet mellan de ena och det andra. Jag vill här meddela några ord af en samtida theolog och unoiversitetslärare, som hafva afseonde på denna sak. Man tror icket — så lyda dessa ord — innan man blifver, det varse, hura mycket de bibliska begreppen äro stympade och söndersplittrade gecom de ärfda lärobegreppen, äfven för så vida dessa ieke äro rent at falska, och huru mycket det för återställandet af deras omedelbara sammanbang, deras eget organiska samband, är af nöden, att det öfverallt inskjutna mellanslaget af menskliga föreställningar skaffas å sido och den i sig invecklade väfnaden föres tillbaka till de mest eckla centralpunkter, hvarifrån då de genomgripande lösningarne för de väsentliga frågorna utan allt detta hop: nystande och afuystaude ntvå likt raka linier till aligz betydelsefulla punkter af periferien. Derför biifver det allt vigtigare för mig att förmana eder, unge vänner: Gån iecko eltsr de många bäckarae, som sorla omkring eder, utan hemten utur kilian, hvilken i sig förenar den ena sanningens hela rikedom; hören , on0om sjelf, som icke tager vittnesbörd af