mn — —
Ortodoxien i Sverige har sina stamslott
i Upsala och Lund. Det är der som
den rena evangeliska läran inplantas
hos de unga män, hvilka från universite-
terna skola gå ut i landets socknar, att lära
allt folk hvad de tro skola. Det är nä-
stan utan exempel att någon professor
vid de teologiska fakulteterna har yppat
ett tvifvel om riktigheten af de gamla
kyrkolärdes mer eller mindre fria utlägg-
ningar af gamla och nya testamentets
skrifter. På detta sätt har statsreligionen
blifvit qvarhållen på en ståndpunkt, hvil-
ken de icke-troende anse för helt annat
än äkta kristlig.
Den nuvarande professorn i exegetisk
teologi vid Upsala universitet, Otto F. Myr-
berg, har gjort ett undantag från det ofvan
omtalade allmänna förhållandet. Han anta-
ger icke för godt och giltigt de såsom
norm gällande kyrkliga lärornas innehåll.
Vi veta icke att han någonstädes gifvit
ett så tydligt uttryck åt sin afvikande
mening i detta fall, som i det Slutord
till akademiska åhörare under vårterminen
1869, hvilket vi taga oss friheten här-
nedan meddela och hvilket är ett för
Sverige fullt ut lika märkligt dokument,
som pater Hyacinthes verldsberömda bref
för den katolska verlden.
Professor Myrbergs slutord lyder så:
Då jag härmed för en längre tid upphör
att tala ifrån denna katheder, önskar jag att
till afsked få säga Eder några ord, och då
först uttrycka min tillfredställelse öfver det
intresse, hvarmed det bibelexegetiska studiet,
att döma af deras antal, hvilka bevistat de
nu afslutade föreläsoingarne öfver Ebreer-
brefvet, under den tilländagångna terminen
varit vid detta universitet omfattadt. Bevisar
detta också icke att alla tränga djupare in
i den H. Skrifts innehåll, så är det dock åtmin-
stone ett tecken till en förhandenvarande opi-
nion om vigten och angelägenheten af ett opar-
tiskt Skriftstudinm, hvars tillvaro varit för
mig glädjande, då den utvisar en känsla af
det otillfredsställande i de menskliga lärosy-
stemer i vår tid, hvilka tagit hand om kri-
stendomens lära, gentemot det gudomliga ur-
kundsord, i hvilket Kristus och han3 apost-
lar tala till oss med den myndighet som till-
hör andans och kraftens bevisning. Och det
är i sjelfva verket omöjligt att med en verk-
lig opartisk pröfning träda inför dessa mensk-
liga lärosystemer å ena sidan, och detta bibli-
ska urkunds- och sanningsord å den andra,
utan att erhålla ett afgörande intryck af det
stora afståndet mellan de ena och det andra.
Jag vill här meddela några ord af en sam-
tida theolog och unoiversitetslärare, som hafva
afseonde på denna sak. Man tror icket —
så lyda dessa ord — innan man blifver, det
varse, hura mycket de bibliska begreppen
äro stympade och söndersplittrade gecom de
ärfda lärobegreppen, äfven för så vida dessa
ieke äro rent at falska, och huru mycket det
för återställandet af deras omedelbara sam-
manbang, deras eget organiska samband, är
af nöden, att det öfverallt inskjutna mellan-
slaget af menskliga föreställningar skaffas å
sido och den i sig invecklade väfnaden föres
tillbaka till de mest eckla centralpunkter,
hvarifrån då de genomgripande lösningarne
för de väsentliga frågorna utan allt detta hop:
nystande och afuystaude ntvå likt raka linier
till aligz betydelsefulla punkter af periferien.
Derför biifver det allt vigtigare för mig att
förmana eder, unge vänner: Gån iecko eltsr de
många bäckarae, som sorla omkring eder,
utan hemten utur kilian, hvilken i sig förenar
den ena sanningens hela rikedom; hören
, on0om sjelf, som icke tager vittnesbörd af