— Ah, hur kan du tala så till ditt barn! afbröt henne Heldne. — Hör du, Albin, hon bannar mig. — Hon har rätt, min mor, hvarför talar ni om att dö? — Gud bestämmer öfver oss, mina barn. Då han kallar mig, är jag färdig. Efter du vill, Helene, så är du nu Kerrskarinna här. Min lilla stuga, med allt hvad den innesluter, är ditt. Der i skåpet har jag två präktiga linneväfvar; af dem skall du begagna dig för att börja din utstyrsel. — Min utstyrsel! upprepade Heldne tankfull. i . — Se det der var en lycklig id6, moder, yttrade smeden, ty om ett eller två år tänker hon väl ändock gifta sig. Är det icke så, Helene? Denna fråga tycktes dottren icke höra; helt tyst hviskade hon: — Hos min farmor skäll jag stanna till hennes död; först sedan vill jag välja mig en brudgum. De omsorger, som Helene åtagit sig, då hon flyttade till farmodren, voro visserligen icke tunga, men de togo dock vana och framförallt tålamod i anspråk, ty gumman Durier fordrade rätt mycket. Hon ville nemligen ständigt ha sin dotterdotter hos sig. — Då jag ser eller hör dig, sade hon, glömmer jag alla mina plågor. Helene läste dagligen för henne ur någon