ERE 2 Den personliga regeringen, som i Frankrike under Napoleon den tredje kan sägas hafva nått sin spets och der gifvit upphof och näring åt korruption, vingleri, svek och all slags sedeslöshet i fasaväckande omfång, har hos fransmännen, sedan de sent omsider vaknat och insett den fruktansvärda faran, hvaraf de hatas med undergång, väckt djup förbittring, som nu på mångfaldigt sätt och i starka ordalag uttalar sig. En som det synes sann teckning af hvad som i närvarande stund rör sig på djupet hos franska folket har en fransman lemnat till den utmärkta tidni:.gen Daily News; vi meddela deraf i öfversättning följande: I all sin gräslighet utöfvar blodbladet i Pantin på allmänna sionesstämningen i Frankrike en gauska helsosam verkan, som en mindre förskräcklig tilldragelse kanske icke skulle varit i stånd att frambringa. Genom sist språkrör, preisen, börja fransmännen allvarligt tillropa sig sjelfva: Hvilka äro de föredömen vi gifsit? Hvod hafva vi gjort för att upprätthålla, stärka och utveckla samvetet och den sedliga käaslan bo3 de okunnigare klasserna? Hvad hafva vi gjort för att demo ralisera dem ? Hura mycket af hvarj2 brottslings skald återfaller på våra hufruden? Personer, som lefvat ett halft århundrade i Fravkrike, gamle män som sett det första kejsardömets fal!, restaurationen, julimonarkien och det andra kejsardömet, förklara alla, likasom med en mun, att detta är första gången som de någonsin förnummit ett tecken af sjielfförödmjukelse och sjelfanklagelse från folket i detta land. Och det är otvifvelaktigt, att sjelia-klagelsen denna gång är lika allvarligt menad, som den är högljudd. Hvarje dag medför nya tecken af en sundare, sedligare, sannare känsla hos den stora allmächeten i Frarckrike. De 30000 exemplar om dåagen, hvarmed sådane tidningar som Figaro och Gaulois ökat sin omsättning, äro uppfyllda af de bittraste sjelfförebråclser, med den ifrågavarande mordhbistorien till utgångspunkt Det är vi — så heter det — det är vi alla, som hafva vår andel, en större eller en mindre, i alstrandet och spridningen af vår tids dåliga litteratur, och dermed hafva vi äfven vår fruktanrvärda andel i sådane Detta rop höjes från alla håll. För första gången erkänner man de synder som landets sensationslitteratur i så många år begått, Det var icke så länge sedan man ryckte på axlarne eller skrattade åt de främlingar, som uttryckte sin afsmak för anläggningen och stilen i de romaner, som mötte i alla tidnings följetonger, och i de pjeser, som uppfördes på alla teatrar; men nu har man vaknat till besinvirg, och man -rkänner det för en synd att hafva Jåtit millioner svaga menniskor undergå en sådana behandling som den att upphetsa deras inbilivisgskraft med oupphörliga skildrivgar af laster och brott, af brott och laster, medan de, hvad förstånd och sedliga anlag beträffar, blifvit lemnade i zrattens mörker, utan undervisnisg, utan odling. Jag säger det med stor tiilfredsstälielse: den bildade befolkningea erkänner sin skuld härutinnvan och erkänver den med bäf-av. För två dagar sedaxw yttrade Gautoise: Om fader Hyacinihs röst icke blifvit dömd till tystnad a: en usel sekt i Rom, hvilka ord skulle icke nu hafva ljungat från hans läppar, hvilken skammeus borda skulle han icke hafva lagt på våra hufvuden! Och likväl måste jag säga, att det förfärliga brott, som föranledt denna sjelfpröfninr, ingalunda varit nödvändigt för at: öppna d: mer tänkardes ögan för det onda, hvaraf samhället lider, och de sår, en dålig dremaik,