- MÄNSRES 2 FART Va
Du, som ir doktor, kära Göran,
Och vankar ute hela dan
Och ser och möter hela röran
I den här granna hufvudstan,
lig inte nu, som Janne, bror min.
Du har väl något nytt, för hin,
Att tala om för gumman, mor din,
Som från sin landsort kommit in?
— Jo, det slår in, det, lilla mamma,
Att något splitter nytt jag vet. —
Ack, så berätta med detsamma
Det är vill ingen hemlighet? ...
— Nej, gubevars; hvarenda unge
Ren visste det i torsdags qvill.
Bäst är, att vi nu alla sjunge:
Hell, bimmelrikets söner, hell !
1
4
Se så, hvad är det der för smörja?
Man ej förstår det utan tolk.
Jemnt gycklar du. När vill du börja
Att tala som förståndigt folk?
Jag lärt dig båd katches och böner,
Och dock du yttrar såna ord,
Som de, att himmelrikets söner
Ha sinkt sig till vår usla jord.
— Nå, inte vore det så illa.
Men hör mig bara, tyst och lugnt,
Och låt din gosse, mamma lilla,
Få tala meningen till punkt:
Vi haft besök från många riken;
Men nu må hvar man vara glad:
Det himmelska — sxvår vän i viken —
Nyss skickat oss en ambassad.
Hvem har om slikt väl kunnat drömma?
På hotell Rydberg gista de
Och stockholmsborna ditåt strömma
Till tusental att dem få se. —
Nå, men, så säg? ... Jag skall förklara...
Se så, ett sjukbud nu igen!
Kan nånsin man i fred få vara?
Farväl, min mor, vi råkas sen.
Men gamla frun vill icke vänta.
Nyfiken är hon, mer än förr.
Och längtar ifrigt att få
På denna hemlighetens d
SDe strömma. . . alla...
Behöfver jag bli under tak?
Straxt hatt och schal hon på sig hade
Och gaf sig af i sakta mak.
nia
han sade;
s
På vägen hon inom sig tänkte:
Hvad varelser får jag väl se
Tänk bara, om oss himlen skänkte
En englauppenbarelse?
Så mycket nu för tiden händer.
Från himmelriket, sad han. — Jo.
Tänk om ändå från himlens länder...
Man vet ju knappt hvad man skall tro?
Men knappast hon om hörnet krökte,
Förrn hon förvånad såg sig om.
Hvad folk! ... Och hopen mer sig ökte,
Ju närmare Norrbro man kom,
Der mötte hon ju ambassaden.
Det var Hans fula Excellens,
Af sviten åtföljd... hela raden.
Han for till kungen på audiens.
Vår gamla fru, fast midt i hopen,
Uttryckte sin förskräckelse
Och höra lät de många ropen
At Kors! och Ilerre Jemine!
Hon sad med harm förutan like:
(Och kinden blef än röd, än bvit)
Fins tåckna der i himmelrike,
Så tror jag knappt, att jag vill dit
Wilhelmina.
je