nt rätbgnet avt Slå 815 ned som nybyggare bland
jällen. Detta var ej lapparne till behag, hvar-
för de beslöto att förekomma det på sitt sätt.
Om våren hade han flyttat dit, byggt det nöd-
vindigaste och lifnärt sig med fiske och med hvad
kreaturen afkastat. Sedan det blifvit höst, hade
man dock ej sett till hvarken nybyggaren eller
hans hustru nere i bygden, och 1 Juldagarne gaf
man sig då upp att se till, huru det kunde vara.
Man kunde ej heller då få reda på dem, men
barnen träffades på olika ställen — ihjälsvultna;
näten lågo ute i sjön, hvilket visade, att de äl-
dre försvunnit om hösten, och intet fanns qvar
af ladugårdsprodukterna. Man misstänkte genast
lapparne och hiktade så många, man kunde
komma öfver, samt berättade för dem, att de
redan voro dömda. En pojke, som ej hade lust
att gå till döden, omtalade då, hvad han hört
af en annan, som varit med, huru de slagit ihjil
föräldrarne och stoppat ned dem i en tjärn, huru
de hittat det ena smörpundet gömdt här, det an-
dra der 0. 8. v. Följden blef att man fick åt-
minstone en del af lapparne att bekinna, och
sju stycken lira hafva mistat lifvet. Detwa var
dock längesedan.
Vidare berättas om en vestgöte, som kommit
öfver fjällen, och som blifvit ordentligt slagtad
och nergräfd i en myr. Denna historia har om-
talats af en fånig läppgosse, som var med och
som sade, att vestgöten vrålade och skrek och
icke ville tiga, förrän jag tog en sten och slog
honom i hufvudet med. Då teg han, och då stack
di honom. Någon ransakning om denna sak
måtte ej hafva skett, ty ingen hade reda på vest-
öten, hvarifrån han kom eller hvar han varhemma.
Emellertid lära de af gossen namngifna lapparne
hafva innehaft bomullstyger och försålt dem här
och der, utan att hafva reda på deras värde. Den
egentliga gerningsmannen var inne på ett stille,
der vi voro, ehuru icke i den stuga, der jag be-
fann mig.
Här talas mycket om rymmare, som taga sin
väg genom fjällen. En sådan rymmare, som var
beväpnad med en bössa, kom till en lappkåta
och frågade om vägen. Man visade honom nedåt
en lång udde, som gick ut i en sjö. Då han
märkte att han blifvit lurad, trodde han, att det
var fråga om något försåt och smög sig mycket
försigtigt tillbaka. Han fick ock se, hvar lappen
låg och lurade med sin bössa. Mitt eller ditt,
tänkte han, lade bössan till ögat och sköt lappen.
Tog det? ropade lappqvinnan, som var helt
nära. Ja, det skall allt taga det här med,
svarade han och sköt äfven henne. Denne man om-
talades och visades såsom en märkvärdighet, då
han sedermera återvände. Han hade rymt der-
för, att han förorsakat en skogseld. Ännu säges
han vara vid lif eller åtminstone helt nyligen
hafva lefvat.
En sista historia är något äldre. Den berätta-
des nemligen af gerningsmannen på hans döds-
bädd, och ingen hade förut reda derpå. Som
man vet, är jemten i allmänhet handelsman.
Han vill dock ej gerna, om han kan slippa, be-
tala tull för sina varor, och om vintern går det
itt nog för den, som kinner till fjällen, att taga
sig fram litet hvarstides. En jemte hade så-
iunda åtagit sig att fortskaffa en del varor öfver
ränsen från Norge. Han vidtalade en norsk
app att vara lots ett stycke, och de gåfvo sig
af på skidor. Slutligen uppe bland fjällen, vi-
sade lappen, hvad han skulle taga för väg, och
de skildes åt. Emellertid ett stycke längre fram,
då han kom upp på en fjällklump, fick han se,
att lappen följde efter. Han anade då, hvad
meningen var, skyndade på sin färd och kom
slutligen mot qviällen fram till ett gransnår. Der
lagade han i ordning en eld invid en stubbe,
högg sin medhafda yxa i stubben, satte sin mössa
derpå och kastade en rock deröfver, så att det
såg ut, som om han iåg och tittade i elden.
Sjelf gömde han sig undan i snåret med färdigt
gevär. Det dröjde ock ej länge, förrin ett skott
small, och lappen kom för att se, huru det tagit.
Då han märkte, huru det stod till, ropade han:
Så är då mitt lif förspildt, hvilket det ock i
samma stund var. Jemten använde det återstå-
ende af natten att bränna upp lappens kropp.
En lurad föstman. Följande kostliga
giftermålshistoria berättas från Gerts härad i
Skåne: En fattig skomakare hade börjat en kär-
lekshandel med dottern till en förmögen enka,
men, som så ofta händer, den fattige friaren
fann icke nåd för sin tillämnade svärmoders ögon,
utan blef snöpligen afvisad, i harmen hvaröfver
han begaf sig till Amerika. Någon tid derefter
fick den unga flickan en annan friare, som bättre
anstod modern, ity han var rik, och enkan sökte
nu på alla sätt förmå sin dotter att gifva honom
sitt ja, hvilket äfven lyckades henne. I glädjen
häröfver gaf hon sitt barn den ena presenten
efter den andra, så att denna snart hade, som
man säger, alla kistor fulla. För ungefir en må-
nad sedan sade flickan till modern: I dag far
jag åstad till min fästman; när jagkommer igen,
låta vi lysa för oss. Modern gaf med nöje sitt
bifall och skyndade, sedan flickan gått, att för
vänner och bekanta gifva luft åt sin glädje öfver
att alla dotterns skrupler nu voro försvunna.
Men hvad hände? Det blef lördag, det blef sön-
dag och! — fästmön återkom icke. Slutligen,
anande oråd, undersökte enkan dotterns kistor
och fann dem helt och hållet tomma. Det upp-
lystes sedermera, att flickan i sällskap med sin
kärastes anhöriga, i hemlighet om nätterna från
hemmet bortfört sina tillhörigheter och samma
lördag, då lysningen skolat uttagas, begifvit sig
till Amerika i nämnde anförvandters sällskap.
Den narrade fästmannen lär taga saken kallt.
Göteborgswitz. Hvar kommer du ifrån 2
frågade en god vän i Göteborg en annan, en
kännare. — Jag? Jag kommer från nya Chal-
merska slöjdskolan. — Nå, lyckades den falla
ers nåde i smaken? — Kännaren (med en
axelryckning): Åh ja, rätt vacker, något tung
kanske. — Vännen (ironiskt småleende): Tung?
h f—n, hann du med att lyfta på den också?
Kännarens svar uteblef.
JÖFARTSNOTISER.
Inkomna fartygs. Den 9 okt. Dagmar
(å) Canrad;i Åbo talg och hampa. HRuona.