jare hvilka utropa de sednaste detaljerna
af brottet. På en på marken utbredd matta
ser man lindansare som göra konster och po-
sitivspelare; man säljer de mördades fotogra-
fior; små paketer, i hvilka är inlagd jord, ta-
gen ur grafven. På andra sidan utropar man
och säljer påfågelplymer att pryda battarne
med — ett mod, som nu grasserar, alltsedan
man häromdagen såg en dam af verld bära
en dylikt fjäder i sin hatt. På sjelfva åkern
utbreder folkmassan sig. Sedan man funnit
Gustaf Kincks lik vill man äfven finna fadren
Kinck, men grafven bevarar änna denna hem-
lighet, och Tropmann vill ej röja den. Dra-
mat är således ej ännu fullständigt löst.
Många köpa kransar af immorteller och små
kors för att dermed pryda grafven. Manhar
upprest flera stenar; hvilka utvisa stället.
Hvilka melarkoliska jemförelser har man
icke tillfälle att göra inom det menskliga lif-
vet! I Paris passerar ingenting sorgligt, som
icke på samma gång erbjuder en skämtsam
sida, När man såg hela denna massa affolk,
beväpnad med käppar och paraplyer — en
del hade medtagit sina hundar — alla plö-
jande i åkern, kunde man tro sig vara vid en
fest, belyst af den herrligaste sol. Hela åkern
är upplöjd, men ännu har man ej funvit liket.
En individ gick till polisagenten och bad at
få tala några ord med honom. Min herre,
sade ban, vid ett tillfälle, sådant som detta,
förmodar jag att ni gerna vill lyssna till ett
förslag, som kunde underlätta edra undersök-
ningar. Tala, min Vän, sade agenten;
jag blir er tacksam. Gif mig då en order,
som lemnar mig rättighet att ur Jardin des
plantes hemta ett dussin schakaler; fiuns det
åttonde liket i denna åker, skall det då snårt
blifva fannet. Förslaget antogs ej. Hr Be-
lavger, jernbandlaren, som sålde spaden och
hackan till mördarer, håller som bäst på att
göra sin lycka och är en homme ec6lcbre;
han3 bod är belägrad af besökande; de flesta
köpa små pen :knifvar under det att hr Bo-
langer oupphörligt berättar för sin lyssnande
ublik om den uvge mannens inträde i hans
bod och hur tafatt han betedde sig då han
skulle bära sina verktyg.
Se här ett vackert ord, fom man berättar
om kejsarinnan och som på ett sanning:en-
ligt sätt tecknar den trötthet, af hvilken de
högt uppsatte ofta få lida. Den dag, då man
upphörde att utgifva bulletiner om kejsarens
helsotillstånd förklarade tr Nölaton att hans
besök ej vidare voro behöfliga och begärde
permission. Kejsarinnan mottog denna begär
ran något ogunstigt. Men, sade den utmärkte
läkaren, äfven vi ha väl rättighet att taga nå-
gon hvila; Det fiones iveriden, sade kejsarin-
pan, två ganska mödosamma kall och hvilka
ej gifva rättighet till någon hvila, annat än
den som dödan gifver; dessa kall äro läkarens
och rögentens. Vid bvilkon timma, dag eller
natt, som helst, tillhöra läkaren och monarken
hölå verlden.
BOKEN ROR RE FET TITEL FET SR TEL DT TTT ET NNE ERE ITE IV SITA