En, som det vill synas, sakkunnig person skrifver fill oss angående ett ofta afhandladt ämne, nemligen ett af de många kartverken, hvilka riksdagen funnit medel att bestå landet: I eder tidning för den 25 september förekom i en ledande artikel en anmärkning om det oriktiga deri att staten bekostar upprättandet af ekonomiska kartor, af hvilka egentligen kommunen har nytta eller behof. Der anmärktes äfven såsom ett fel, att tiugotre län skola betala för det att tjugofjerde skall få en karta, så dyr och så mycket för sent utkommen som möjligt. fölnstämmande i dessa anmärkningar bör Insändaren få tillägga åtskilllgt, som uppsatsens korthet ej torde medågifvit Red. att sjelf beröra. Visserligen anmärktes, att hvarje kommun sjelf bättre än staten känner huruvida den är i behof af ksrta såmt huru en sådan skall erhållas så fort och så billigt som möjligt genom enskild öfverenskommelse medortens landtmätare, hvilka nu i allmänhet sakna tillräcklig sysselsättning och bröd, så att fara värdt är att staten måste komma många af dem till hjelp på ett eller annat sätt, om de ej erhålla något nytt slags arbete. Til ytterligare stöd för denna mycket riktiga anmärkning af Rod. bör änföras att landtmätarne i: orten bättre känna huru dess kartverk bör upprättas, än de personer som nu upprätta det ekonomiska kartverket åt staten. Hvarje ort har egendomliga kommunala och statistiska förhållanden, om hvilka den karte-uppsättande ingeniören bör ega en under längre tid inhemtad special-kännedom, för att lättare och således med mindre kostnad åstadkomma ett godt arbete. Ingen kan ega denna kännedom så väl som ortens landtmätare, och ingen kan med större lätthet upprätta kartan, eller rättare sagdt det tabellverk, den. statistik, för hvilken kartan är ett medel. Det är en allmän villfarelse att en karta är hufvadsaken och att den är alldeles oumbärlig. Med blänkande kartor skaffär man sig aäslag, och många besinna icke att sjelfva denna granlåt, det dyraste af hela verket, ofta kan vara alldeles öfverflödig. Den är nemligen egentligen blott ett sammandrag af föråt befintliga byoch hemmans-kartor. Allt hvad som erfordras, är att dessa byeller hemmans-kartor och deras beskrifningar granskas på marken; Derefter sämmandrages ett tabellverk, hvilket är alls som erfordras. Ett säammandräg at kartorna deremot blir för statistiskt behof nästan odugligt. Det är utan all frågå nyttigt och nöjsamt samt ofta för något specielt behof erforderligt. Dock inträffar detta sällan, der topografiska eller geologiska kartor förat äro sammandragna. Doromot är sammandrägandet och utgifvandet af ekonomiska granlåtskartor det dyraste af det arbete, som endast afser en jordbruks-statistik. Hos oss har fabricerande af granna ekonomiska kartor blifvit en vurm, men dessa kartors uppsättare hå icke lagt sig vinn om eller visat sig egå framstående förmåga i behandlingen af statistiska och ekonomiskå ämnen. Bisaken har blifvit hufvudsak, och ett snart sagdt öfverflödigt medel har blifvit ändamål. Dylika missförhåHanden skulle lättast afbjelpas, om landstingen hvar i sin stad finge disponera andel af de medel som nu utgå till ekonomiska karteverket och om centralisationen upphörde.