Ur ett bref från Mariefred.
Här pågår som bäst marknaden — hvardags-
lifvets ramaste prosa — eller, rättare, den är i
det mesta slutad, då vi i dag lördag skrifva den
25 sept. Och väl att det lider till slut, ty fåta-
let torde vara de, som, enligt gammalt talesätt,
rosa marknaden.
Och ändock har den gynnats af det vackraste
väder, denna allmogens sammankomst, denna
dess stora årshögtid, der man infinner sig för
att föryttra sina kreatur och landtprodukter,
uppköpa förnödenheter i mat- och klädvig, råka
bekanta och på sitt sätt se sig omkring i verl-
den, men också för att slita ondt, supa sig full,
råka i slagsmål och bli bestulen. Just denna
marknad lemnar härpå, tyvärr, rätt många be-
dröfliga exempel.
Man har länge sagt, att marknader skulle af-
skaffas. såsom en föråldrad sed, oförenlig med
den nyare tidens fordringar. I hufvudstaden är
ået lika löjligt som öfyerflödigt att hålla mark-
nad, enär de oräkneliga bodarna hafva att bjuda
å allt hvad resande, både till lands och sjös,
nua behöfva. Också aftager den seden-väl
der så gmåningom.
Helt annat är det med landsorten. Man frå-
gar hvarest allmogen skall föryttra sina varor och
köpa sig andra, om -ej på de årliga marknaderna.
Nå, ja, med försäljningen kunde det väl vara så,
att bondfolket på en gifven tid införde sina krea-
tur, spanmål etc.; köpa hvad de behöfva, kunde
de deremot när som helst i städernas. bodar,
hvarest det finns tillräckligt med både kläder
och grannlåt af vida bättre beskaffenhet, in det
usla kram, som på marknaden hålles till salu
och till vida högre pris: