Ur ett bref från Mariefred. Här pågår som bäst marknaden — hvardagslifvets ramaste prosa — eller, rättare, den är i det mesta slutad, då vi i dag lördag skrifva den 25 sept. Och väl att det lider till slut, ty fåtalet torde vara de, som, enligt gammalt talesätt, rosa marknaden. Och ändock har den gynnats af det vackraste väder, denna allmogens sammankomst, denna dess stora årshögtid, der man infinner sig för att föryttra sina kreatur och landtprodukter, uppköpa förnödenheter i matoch klädvig, råka bekanta och på sitt sätt se sig omkring i verlden, men också för att slita ondt, supa sig full, råka i slagsmål och bli bestulen. Just denna marknad lemnar härpå, tyvärr, rätt många bedröfliga exempel. Man har länge sagt, att marknader skulle afskaffas. såsom en föråldrad sed, oförenlig med den nyare tidens fordringar. I hufvudstaden är ået lika löjligt som öfyerflödigt att hålla marknad, enär de oräkneliga bodarna hafva att bjuda å allt hvad resande, både till lands och sjös, nua behöfva. Också aftager den seden-väl der så gmåningom. Helt annat är det med landsorten. Man frågar hvarest allmogen skall föryttra sina varor och köpa sig andra, om -ej på de årliga marknaderna. Nå, ja, med försäljningen kunde det väl vara så, att bondfolket på en gifven tid införde sina kreatur, spanmål etc.; köpa hvad de behöfva, kunde de deremot när som helst i städernas. bodar, hvarest det finns tillräckligt med både kläder och grannlåt af vida bättre beskaffenhet, in det usla kram, som på marknaden hålles till salu och till vida högre pris: