Denna bakport kallas gemenligen De dödas
ort, emedan de likkistor, som skola medfölja
tågen, alltid föras dit den vägen.
Massan, som emellertid snart upptäckte att
hon blifvit narrad, rusade in på Rome-gatan, i
afsigt att hindra droskans tramfart.
Men detta lyckades icke: kusken höll i töm-
marne och en poliskonstapel, som satt bredvid
honom, slög shästarne oupphörligt med piskan.
Det bar af i galopp direkte till likhuset.
En vaktmästare väntade vid ingången till lik-
huset, hvärs dörr genast tillslöts, sedan Tropmann
inkommit. Denne ledsagades till den sal, der
offren lågo.
— Tropmann, sade den embetsman, som här
ledde förhöret, i det han pekade på de marmor-
bord, -hvarå de mördade voro upplagda, Trop-
mann, känner ni de personer, hvilkas lik ni här
skådar?
Fången gick några steg fram mot liken, och
utan att den ringaste rörelse förmärktes i hans
ansigte eller någon darrning i hans röst, sva-
rade han, pekande på hvar och en af de döda:
Der är fru Kinck, der är Emil, der är Henri,
der är Alfred, der är Achille oeh — se der lilla
Marie:
Han behöll mössan på hufvudet, en cynism,
som upprörde alla de tillstädesvarande.
Först då han skulle underskrifva protokollet,
förrådde han någon sinnesskakning. Han upp-
repade vid detta tillfälle att han blott varit ett
redskap åt den gamle och den unge Kinck.
— Jag har hjelpt till, sade han, det är sanot.
Jag har uppkastat grafven och jag har hållit uti,
medan Jean och Gustave slogo.
Till dessa två namn lade han ett tredje, som
man aktat sig att offentliggöra, för att ej mot-
verka ransakningen.
Konfronteringen räckte ungefär en timme.
Det var förenadt med stora svårigheter att föra
honom till fängelset, ty folkmassan hade till-
vuxit i oerhörd grad. Deck förhöll den sig tem-
ligen stilla.
Så snart. cellens dörr tillslutits, kastade fån-
gen en uppmärksam blick omkrivg sig, hvarefter
han; utmattad, nedsjönk på den i muren fast-
satta britsen. Fyra fångvaktare bevakade ho-
nom ; de hade order att följa hvarje hans rörelse.
z
Medan pariserpöbeln i djurisk vildhet trängdes
vid La Morgue för att få se offren, ursinnig på
den tyranniska regeringen, som villeförhålla
honom denna njutning, vallfärdade den så kal-
lade fina verlden till Pantin för att taga de mör-
dades graf i ögonsigte.
Denna är icke längre öppen, men en sten be-
tecknar hennes plats. Fn spekulant tänker re-
dan på att inköpa stället.
Det var vackert väder, och rundtomkring det
hemska stället sutto grupper, som spisade 1 det
oröna, der blodspåren ännu icke voro utplånade.
Och till råga på lättsinnet rådde — så berättas
det — bland dessa vallfärdande stor munterhet;
champagnekorkarne smällde, liksom vid de stora
kapplöpningarna eller dylika tillfällen. Utom
demimondens celebriteter märktes der äfven
många damer af stånd, och ett stort antal af de
RR herrarne buro dekorationer i knapp-
ålen.
Besigtningen af liken har verkstälts aflägarne
Bergeron, Pönart och Trelat. De franska tid-
ningarne meddela alla de rysliga detaljer, som
lervid kommo i dagen. Det bekräftas att mo-
dern varit i hafvande tillstånd. Fostret kunde
efter läkarnes utsago hafva lefvat.
Blott en enda person hade fått tillåtelse att
sfvervara läkarnes undersökning, och denna per-
son var en qvinna, en hög dam, nemligea den
bekanta och mycket omtalade madame Ratazzi,
den italienska statsmannens hustru. När hon
kunde känna lust att mitta sina ögon med en
sådan syn, kan det icke väcka förundran, att hon,
såsom det heter i en berättelse, betraktade den
gräsliga scenen med den orubbligaste kallblo-
dighet.
Af den mängd bevis och fakta man redan sam-
sat synes framgå att Tropmann antingen ensam
ller med hjelp af några medbrottslingar dödat
icke allenast de sex i Pantin mördade menni-
skorna, utan också derförinnan den äldre Kinck
och dennes son. Hans afsigt har sannolikt varit
att sätta sig i besittning af Kinck tillhörande
papper, som representerade en summa af 80,000
frank. Då han greps, fann man nemligen hos
honom icke allenast en temligen betydlig res-
kassa i belgiskt mynt, utan också en hop värde-
papper. .
Pantin, den ort som genom detta gräsliga brott
fått en så sorglig ryktbarhet, är en by med 2,700
invånare, belägen nordost om Paris, straxt utan-
för befästningarne. Det enda märkliga, man
berätta om stället, är att det
te SANS sn ÅA Tam närae da I RN