taljerade berättelser. Han hade infunnit sig på
hotell Newyork i sällskap med en annan ung
man, som hade uppgifvit att han var en tysk vid
namn Wolff, bördig från Baiern, samt frågat om
det fanns någon på hotellet, som talade tyska.
Enuppasserska, som kände detta språk, tillkalla-
des då, och ett samtal uppstod mellan benne och
den föregifne Wolff. Värdinnan, som emellanåt
blandade sig i samtalet, tyckte sig likväl finna,
att främlingen förstod franska lika välsom tyska.
Han tillbragte natten på hotellet samt intog af-
tonmåltid och frukost på dess Kaf6. Ingen bland
dem som sågo honom der fann någonting miss-
tänkt hos honom. På förmiddagen den följande
dagen efterfrågade han hos en skeppsmiklare
priset för öfverresa till Amerika. Han hade icke
penningar med sig, sade han, men han väntade
sådana och skulle derefter återkomma. Kl. 2212
på dagen kom han i sällskap med en annan ung
man in på ett utskänkningsställe, der de begärde
två glas öl. Det var der han arresterades. För-
loppet dervid berättas på följande sätt i Gaulois:
— Straxt sedan det begärda ölet blifvit framsatt,
inträdde marin-gendarmen Ferrand. Vid hans
åsyn sänkte den föregifne Wolff plötsligt hufvu-
det och bleknade. Ferrand märkte det händelse-
vis. Han närmade sig honom, lade handen på
hans hufvud och sade till honom:
Unge man, ni är icke hemma i Havre ?
ul ärgserres a
ar ni några papper?
Nej, min herre
Vill ni gå ut med mig ett ögonblick?
Detta yttrades med låg röst, så att ingen af
de närvarande märkte det.
Då de kommit ut på gatan märkte gendarmen
att hans följeslagare såg förvirrad ut och undvek
hans blick.
Hur kommer det sig, att ni icke har några
papper ?
Man behöfver inga papper för att resai Frank-
rike. ;
Har, ni ingenting, gom kan styrka hvem ni
är?
Åh jo, jag har bref.
Wolff öfverlemnade åt gendarmen två bref, det
ena på tyska, det andra på franska, utan adress
och fullkomligt betydelselösa.
Hvad heter ni?
Vanderbergue.
Hvarifrån kommer ni?
Från Paris.
Hvar är ni hemma?
I Roubaix.
Vid ordet Roubaix gick ett ljus upp för Fer-
rand. Det tycktes honom som om det af tid-
ningarne meddelade signalementet på en af mör-
darne vid Pantin slog alldeles in på den okände.
Han såg den främmande skarpt i ansigtet och
slöt at hans upprörda sinnesförfattning att han
borde fortsätta sitt förhör.
J hvad ärende har ni kommit till Havre?
För att söka arbete.
Hvad har ni för yrke?
Jag är mekanikus.
Hvilken väg har ni farit från Roubaix till
Paris 2
Raka vägen.
Ni skulle icke händelsevis ha passerat Pantin?
Den främmande gjorde en plötslig ansträngning
för att dölja sin rörelse och svarade icke. De
voro på väg till polisvaktkontoret och passerade
just Lamblardie-bron, då i detsamma en åkare-
droska passerade och en drucken person föll så
godt som i famnen på gendarmen Ferrand, hvil-
ken -derigenom nödgades skilja sig några steg
från sin fånge. Denne begagnade sig af tillfäl-
let och tog till benen, förföljd af gendarmen,
som ropade: arrestera karlen, det är troligen en
mördare !4
Kommen till yttersta ändan af quai Videcoq,
hoppade Wolff ned på en der liggande flotte samt
derifrån i sjön.
Gendarmen, som var hack i häl efter, började
ropa på hjelp och en stor folkhop samlades ge-
nast.
Finns här ingen som kan simma, denna karl
måste bergas! ropade gendarmen.
Man såg Wolffs kropp i vattenytan, men han
gjorde ej något försök att hälla sig uppe.
Då framträdde en person vid namn Hauguel,
varfsarbetare i Havre, och sade:
Jag åtager mig det.
Ferrand bad honom taga sig till vara, ty han
hade att göra med en farlig person.
Var inte rädd, svarade Hauguel och kastade
sig fullklädd som han var i vattnet.
ellan fången och Hauguel uppstod nu en för-
färlig strid, i det den förre sökte draga sin rid-
dare med sig i djupet, och den sednare sträfvade
att fullgöra sin pligt och rädda honom mot hans
vilja.
Fången, som höll Haugnel i benen, förlorade
snart sansningen, dervid det lyckades Hauguel
återföra honom till vattenytan, i det han fattade
honom kring veka lifvet med venstra armen.
Såsom vi redan nämnt, vekände den häktade
äntligen en följande dag, att hans rätta namn
var Traupmann, samt att han i förening med de
båda Kinck, far och son, voro de som ensamme
begått morden. Han säger sig icke ha sett den
äldre Kinck sedan morden begingos. Det irden
yngre Kinck som gitfvit honom penningar att fly
samt öfverlemnat till honom den äldre Kincks
apper, som funnos hos honom då han häktades.
rågor om driffjedrarne till brottet besvarar han
endast med ordet: svartsjuka.
Om han talat sanning, hvilket synes högeligen
tvifvelaktigt, lärer väl, efter hvad man bör hop-
pas, den följande ransakningen komma att åda-
galägga.
Bland öfriga uppgifter, som innefattas i
Traupmanns hittills afgifna bekännelse, äro
äfven dessa: q
T. hade lofvat fadren och fonen Kinck att
vara dem behjelpliga vid brottets verkställan-
de. Det var han som uppkastat de olyckliga
offrens graf, det var ock han som förde dem
till det ställe der mordet begicks. Enligt öf-
verenskommelse, skulle han ha ledsagat off-
ren, ett och ett i sender, till de två andra
fönnmördarne; emellertid blef han tvungen att
Jåta de båda yngsta barnen åtfölja modern.
Så snart hon jemte barnen kommit till den
plats, der fadern och sonen väntade, kastade
sig de tre mördarne öfver dem; och nu upp-
stod en förtviflad strid mellan modern och
hennes bödlar.
Det lyckades henne rycka en kvif ur sin
mans hand: hon sårade honom med den i