det ser jag på er min, och ni finner min
fot i ganska stort bebaf hvila, icke sannt?
— Fullkomligt; ja fruktar endast, att
er fot icke blir ett - g mäktigt hinder att
afhålla Erik från a resa, invände doktorn.
— Jag åter tro: — otsatsen. Ni känner,
huru snälla mina swyfbarn alltid varit mot
mig, och jag är öfvertygad, att Erik nu
icke skall fara bort och lemna mig åtleds-
naden, utan i ställt genast sända bud
efter Ester. Kommer hon ensam hit, skall
det icke bli svårt för mig att få förhållan-
det mellan makarna innerligare än det nu
lärer vara.
-- Jag är säker att det skall lyckas er,
blott icke Nanny följer med. Hennes här-
varo har i alla tider varit olycksbringande.
Annu en stund samtalade doktorn och
Marianne; den vrickade foten omlindades
och doktorn förklarade, att Marianne minst
ett par veckor måste hålla sig stilla och att
man under tiden skulle förströ henne.
Brukspatronessans närvaro var ganska
nödvändig, emedan patienten eljest komme
att leds till döds, så menade doktorn.
Eriks resa inställdes.
Han skref till Ester och bad henne ge-
nast lemna Marstrand och komma hem till
Marianne, som befann sig på Lybo och var
sjuk. Förvaltaren -och hästar skulle på
bestämd dag vara henne till mötes i G..å
När brefvet var afsändt,; gick Erik upp