Då bönemannen hemkom från Göteborg, un
derrättades han om hvad som passerat, och på
samma gång han gillade valet, på samma gång
skrattade han åt det löjliga misstaget.
En ehignon-hatare. Invånarne i ett
mycket elegant hotell vid Rivoligatan i Paris
förvånades häromdagen vid att se en af hyres-
gästerna gå utför trapporna med en stor flaska
1 ena handen och ett mystiskt bylte af åtskilliga
ljusa och mörka föremål i den andra. Förvå-
ningen steg emellertid, då hyresgisten kastade
byltet midt på gården. utgjöt flaskans innehåll
ölver detsamma och förde en brinnande svafvel-
sticka till den sålunde preparerade massan, som
inom några ögonblick var en askhög. I samma
gonblick genljöd gården af jemrande qvinno-
skrik, och de öfriga invånarne, som nu började
tro på ett eller annat borgerligt drama, stör-
tade ut för att skaffa sig nödiga upplysningar.
Sakens sammanhang visade sig då vara följande:
Hr N. N. är så lycklig att vara gift och att
dessutom ha tre vuxna döttrar. Dessa tre älsk-
värda damer hade en starkt utpräglad passion
för chignoner, hvilkas utveckling de hade följt
med sådant intresse, att den minsta förändring
i denna hufvud-van-prydnads form eller färg var
nog att förmå de sköna till att ögonblickligen
anskaffa sig nya upplagor. På grund af detia
liebbaberi hade chignonsamlingen redan stigit
till 20 stycken, då en dag familjefadern fick en
speerficerad riikning, åtföljd af en ny sändning
chignonger af den mest narraktiga form. Detta
blef den gode mannen för starkt. Han beman-
nade sig plötsligt, störtade ut till sin hustru och
fordrade att hela samlingen skulle utlemnas,
hvarpå han, för att statuera ett exempel, an-
ställde den omtalade autodafen under sina
fruntimmers suckan och veklagan. Det behöfver
icke tilläggas, att gården, sedan denna berät-
telse gjort sin rund, genljöd af ett allmänt
skratt.
Märkligt bevis på okunnighet.
Ett nästan otroligt exempel på det tillstånd af
half-idiotism, i hvilket okunnighet och ömkliga
agar kunna försiänka en befolkning, berättas
från Paris: herre, som bodde i förstaden
Poissonnitre, föröfvade sjelfmord genom att sticka
sig med en dolk. Då hans hustru hörde honom
alla, sprang hon upp ur sängen, och då hon
upptäckte hvad som händt, ropade hon på hjelp.
En betjent visade sig, men då han fick se dol-
ken sittande i kroppen, vigrade han att utdraga
den eller försöka att hämma blodflödet; han
flydde, betagen af rädsla, och väckte portvak-
ten. Den sednare blef äfven förskrämd och fö
klarade, att kroppen icke fiek vidröras förr än
polisen kom till stället; i annat fall skulle de
alla bli anklagade för mord. Den olyckliga
hustrun bade emellertid svimmat. Emellertid
lände två polissergeanter. Dessa två herrar
klarade, utan att förut undersöka huruvida lifvet
hade flytt, att icke någon fick vidröra kroppen,
utan att den måste förbli der den var, med dol-
ken qvarsittande, till dess kommissarien ankom.
Slutligen visade sig denne myndigheternas re-
presentant, på slaget en och en half timme efter
sjelfmordet, så att, äfven om den olycklige ännu
hade varit vid lif då hustrun först ropade på
hjelp, hvilket icke alls är otroligt, hade han se-
dermera haft tid att dö femtio gånger under tiden,
Denna händelse påminner om den franske lär-
pojkens uppförande, hvilken, då ham fann att
hans mästare hade hängt sig och häftigt spratt-
lade, sprang för att hemta en poliskonstapel,
men lät mästaren hänga. Då han tillfrågades,
hvarför han icke skurit ned kroppen, svarade
han gråtande, att om mistaren hade dött sedan
han skurits ned, skulle han (lärpojken) få lof
att bevisa, att han icke dödat sin mästare. Detta
är en allmän tro bland fransmän och lemnar en
betecknande kommentar till de rättsliga institu-
tionerna i Frankrike.
Fr RR
Is