Då bönemannen hemkom från Göteborg, un derrättades han om hvad som passerat, och på samma gång han gillade valet, på samma gång skrattade han åt det löjliga misstaget. En ehignon-hatare. Invånarne i ett mycket elegant hotell vid Rivoligatan i Paris förvånades häromdagen vid att se en af hyresgästerna gå utför trapporna med en stor flaska 1 ena handen och ett mystiskt bylte af åtskilliga ljusa och mörka föremål i den andra. Förvåningen steg emellertid, då hyresgisten kastade byltet midt på gården. utgjöt flaskans innehåll ölver detsamma och förde en brinnande svafvelsticka till den sålunde preparerade massan, som inom några ögonblick var en askhög. I samma gonblick genljöd gården af jemrande qvinnoskrik, och de öfriga invånarne, som nu började tro på ett eller annat borgerligt drama, störtade ut för att skaffa sig nödiga upplysningar. Sakens sammanhang visade sig då vara följande: Hr N. N. är så lycklig att vara gift och att dessutom ha tre vuxna döttrar. Dessa tre älskvärda damer hade en starkt utpräglad passion för chignoner, hvilkas utveckling de hade följt med sådant intresse, att den minsta förändring i denna hufvud-van-prydnads form eller färg var nog att förmå de sköna till att ögonblickligen anskaffa sig nya upplagor. På grund af detia liebbaberi hade chignonsamlingen redan stigit till 20 stycken, då en dag familjefadern fick en speerficerad riikning, åtföljd af en ny sändning chignonger af den mest narraktiga form. Detta blef den gode mannen för starkt. Han bemannade sig plötsligt, störtade ut till sin hustru och fordrade att hela samlingen skulle utlemnas, hvarpå han, för att statuera ett exempel, anställde den omtalade autodafen under sina fruntimmers suckan och veklagan. Det behöfver icke tilläggas, att gården, sedan denna berättelse gjort sin rund, genljöd af ett allmänt skratt. Märkligt bevis på okunnighet. Ett nästan otroligt exempel på det tillstånd af half-idiotism, i hvilket okunnighet och ömkliga agar kunna försiänka en befolkning, berättas från Paris: herre, som bodde i förstaden Poissonnitre, föröfvade sjelfmord genom att sticka sig med en dolk. Då hans hustru hörde honom alla, sprang hon upp ur sängen, och då hon upptäckte hvad som händt, ropade hon på hjelp. En betjent visade sig, men då han fick se dolken sittande i kroppen, vigrade han att utdraga den eller försöka att hämma blodflödet; han flydde, betagen af rädsla, och väckte portvakten. Den sednare blef äfven förskrämd och fö klarade, att kroppen icke fiek vidröras förr än polisen kom till stället; i annat fall skulle de alla bli anklagade för mord. Den olyckliga hustrun bade emellertid svimmat. Emellertid lände två polissergeanter. Dessa två herrar klarade, utan att förut undersöka huruvida lifvet hade flytt, att icke någon fick vidröra kroppen, utan att den måste förbli der den var, med dolken qvarsittande, till dess kommissarien ankom. Slutligen visade sig denne myndigheternas representant, på slaget en och en half timme efter sjelfmordet, så att, äfven om den olycklige ännu hade varit vid lif då hustrun först ropade på hjelp, hvilket icke alls är otroligt, hade han sedermera haft tid att dö femtio gånger under tiden, Denna händelse påminner om den franske lärpojkens uppförande, hvilken, då ham fann att hans mästare hade hängt sig och häftigt sprattlade, sprang för att hemta en poliskonstapel, men lät mästaren hänga. Då han tillfrågades, hvarför han icke skurit ned kroppen, svarade han gråtande, att om mistaren hade dött sedan han skurits ned, skulle han (lärpojken) få lof att bevisa, att han icke dödat sin mästare. Detta är en allmän tro bland fransmän och lemnar en betecknande kommentar till de rättsliga institutionerna i Frankrike. Fr RR Is