för Faraonernas land.
Hvarjehanda nyheter.
Bidrag till frimureriets
historia.
(Ur riksrådet grefve Fredrik Axel von Fersens
historiska skrifter, 3:dje del., sid. 255 o. f.)
Bal om söndagar, två aftnar opera, en dag
cour på hofvet, soupber hos statsfruaria och
hos enkedrottningen, små pjeser, sp-lade på
konungens lilla teater i galleriet, och baler
hos drottningen, i domino, var ej nog för att
fylla tomheten under veckans lopp. Det for-
drades ännu assembler hos frimurarne, som
började framkalla förtjusning och sekterism i
religion. Konungen (Gustaf III) och hertigen
(Carl) bevistade i detta samfund alla veckor
dess sammankomster långt in på natten. Fri-
mureri- ärendena voro ett ganska alvarsamt
ämne; man behandlade. dessa ärenden i en
konselj, särskildt sammansatt af de störste
entusiaster, nemligen grefve Bjelke, general
Horn, kapten Pfeiff och en ung Plomgren, ny-
ligen återkommen från sina resor, uppblåst
af tillförsigt, lögnare, galning, som påstod sig
hafva gemenskap med andar. Sådan han var,
deltog han i denoa förtroliga konselj, der
konungen eller hertigen förde ordet; och det
som synes otroligt är, att han styrde denna
areopag. Han framlade förslag, hvarigenom
Sverige skulle vinna millioner genom frimure-
riet och förskaffa hertigen af Söderman-
land en inkomst af denzra orden. Hertigen
skulle blifva stormästare för alla Europas fri-
murareloger, en värdighet, som minst borde
förskaffa honom inkomsterna af stormästare-
sysslan inom ty:ka orden. Har lät skicka
sig, på konungens bekostnad, till alla tyska
hof, för att underhandla rörande denna an-
gelägenhet, och grefve Oxenstjerna, konungens
kammarherre, medtöljde Plomgren på denna
resa. Frimureriet blef en ganska vigtig an-
gelägenhet, och den säkraste utväg att göra
sin cour och sin lycka. Det var mera heligt
än religionen; man diskuterade der Sveden-
borgs syner; det fanns i frimurare-logen en
öfverste-prest och altar-ceremonier. Slutligen
började förståndigt folk finna afsmak der-
vid, och man gick så långt i ordensvur-
meri, att man gjorde denna inrättning löjlig.
Naturens läkekraft. Dansk Hospi-
tals Tidende meddelar ett rätt märkligt exem-
pel på att ett fullständigt afskuret stycke af ett
finger inom kort tid och utan någon sirdeles
omsorgsfull behandling åter vuxit tillsammans
med den öfriga kroppen. En femtonårig gosse
— berättar praktiserande läkaren A. Petersen i
Svendborg — fick den 10 sistledne juni, under det
han skar hackelse, genom ovarsamhet venstra pek-
fingret under knifven, hvarigenom ett stort stycke,
skuret nästan längs efter och innefattande om-
kring heia yttersta leden med nagel och ben samt
en del af mellersta, med ett hugg skildes från
handen och föll ned bland hackelsen; stumpen
återfanns, aftorkades och fistades med en om-
vecklad remsa åter vid handen, hvarpå gossen
gick till läkaren, en fjerdedels timmas vig. Då
såret var alldeles rent, inskränkte sig läkaren till
att passa stumpen så noga som möjligt intill
fingret, hiäftade den fast med ett par sidensutu-
rer och virade on tråd flera gånger omkring fing-
ret för att hålla delarne tillsammans. Efter en
förbindning med torrt charpi anlades en träspjela
och armen fistades upp 1 en duk. Två dagar
derefter aftogs denna första förbindning. Stum-
pen hade då redan börjat att fastna igen,
var fyllig, blåröd, smärtfri, af samma temperatur
som fingret. Fjorton dagar derefter började hu-
den gå bort af stumpen, en ny ljusröd och frisk
hud visade sig derunder och helandet skred raskt
framåt, så att gossen omkring en månad efter
olyckshändelsen åter kunde arbeta i sitt yrke.
Den 31 augusti var fingerändan åter täckt af en
nagel, visserligen med något oregelbunden yta
och med tendens att växa mera i tjocklek än på
längden; fingret hade fått något af sin böjlighet
tillbaka. Det intressanta — så slutar medde-
landet — vid detta tillfälle är, att en fullstän-
digt afskild del växer till igen, att bendelarne,
som funnos i stumpen, helades lika lätt som de
mjuka delarne, och dernäst att två artikulatio-
ner genomskuros och utsattes för luftens tillträde,
utan att detta gaf anledning till inflammation.
Behandlingen lir i detta fall icke hafva mycket
bidragit till den lyckliga utgången; ty den var
så enkel som möjligt, det användes hvarken vat-
tenbad eller karbolsyra utan endast lugn och
stillhet. Huruledes för öfrigt en sådan helt och
hållet afskuren dels läkande går för sig är icke
så lätt att förstå, ty här är intet tillmötesgående
mellan läke-sträfvandena på båda sidor om snit-
tet såsom vid andra snitt; här är lif blott på ena
sidan, och innan lif finnes på båda sidor, kan
man icke tänka sig någon sammanläkning. Men
huruledes väcktes lifvet åter i den afskurna och
döda delen? Det är en fråga som de lärde må
besvara.
En liten roman. I ett aktningsvärdt
bondhus — vi vilja kalla det T— finnes bland flere
barn äfven en god och tälsklig dotter, hvilken
redan fyllt sina 20 år. Flera friare hafva redan
försökt sin lycka hos henne, emedan fadern an-
ses för välmående; men hur det har varit, har
likväl ingen förbindelse kontrahenterne emellan
kommit till stånd. Dock, kärleken är en under-
lig skalk. En välmenande granne hade neml
gen föreslagit, att en bondson, hemma i angrän-
sande församling, skulle fria till henne; böne-
mannen berömde friaren mycket, hvarjemte han
fö krade, att han hade temligen bra af detta
timliga goda. Dagen var utsatt, då ban skulle
komma, allt var i ordning för hans mottagande.
Men nu inträffade den omständigheten, att böne-
mannen måste göra en resa till Göteborg i och
för vigtiga angeltgenheters skull. Friaren kom
på bestämd dag, blef hjertligt mottagen och
föll genast den unga sköna i smaken. Korte-
ligen, de tyckte om hvarandra, och föräldrarne
hade ingenting deremot, men då friaren rent och
öppet omtalade att han icke var den ritte, den
väntade, utan helt simpelt en fattig tjenste-
dräng, ville föräldrarne på intet sitt upptaga
honom i slägten. Flickans bestiimda yttrande
att, derest hon icke finge Sven, så heter han, till
man, hon aldrig skulle gifta sig, verkade så, att
föräldrarne slutligen gåfvo sitt bifall till gifter-
målet.
Upplysningsvis må nämnas att den föreslagne
bondsonen icke ville fria till henne, utan af ren
vilnskap till Sven, känd som en nykter, ordent-
lig, i klig ung man öfvertalat denne att
lj) AA Art4n må TEE. I Ken