för Faraonernas land. Hvarjehanda nyheter. Bidrag till frimureriets historia. (Ur riksrådet grefve Fredrik Axel von Fersens historiska skrifter, 3:dje del., sid. 255 o. f.) Bal om söndagar, två aftnar opera, en dag cour på hofvet, soupber hos statsfruaria och hos enkedrottningen, små pjeser, sp-lade på konungens lilla teater i galleriet, och baler hos drottningen, i domino, var ej nog för att fylla tomheten under veckans lopp. Det fordrades ännu assembler hos frimurarne, som började framkalla förtjusning och sekterism i religion. Konungen (Gustaf III) och hertigen (Carl) bevistade i detta samfund alla veckor dess sammankomster långt in på natten. Frimureriärendena voro ett ganska alvarsamt ämne; man behandlade. dessa ärenden i en konselj, särskildt sammansatt af de störste entusiaster, nemligen grefve Bjelke, general Horn, kapten Pfeiff och en ung Plomgren, nyligen återkommen från sina resor, uppblåst af tillförsigt, lögnare, galning, som påstod sig hafva gemenskap med andar. Sådan han var, deltog han i denoa förtroliga konselj, der konungen eller hertigen förde ordet; och det som synes otroligt är, att han styrde denna areopag. Han framlade förslag, hvarigenom Sverige skulle vinna millioner genom frimureriet och förskaffa hertigen af Södermanland en inkomst af denzra orden. Hertigen skulle blifva stormästare för alla Europas frimurareloger, en värdighet, som minst borde förskaffa honom inkomsterna af stormästaresysslan inom ty:ka orden. Har lät skicka sig, på konungens bekostnad, till alla tyska hof, för att underhandla rörande denna angelägenhet, och grefve Oxenstjerna, konungens kammarherre, medtöljde Plomgren på denna resa. Frimureriet blef en ganska vigtig angelägenhet, och den säkraste utväg att göra sin cour och sin lycka. Det var mera heligt än religionen; man diskuterade der Svedenborgs syner; det fanns i frimurare-logen en öfverste-prest och altar-ceremonier. Slutligen började förståndigt folk finna afsmak dervid, och man gick så långt i ordensvurmeri, att man gjorde denna inrättning löjlig. Naturens läkekraft. Dansk Hospitals Tidende meddelar ett rätt märkligt exempel på att ett fullständigt afskuret stycke af ett finger inom kort tid och utan någon sirdeles omsorgsfull behandling åter vuxit tillsammans med den öfriga kroppen. En femtonårig gosse — berättar praktiserande läkaren A. Petersen i Svendborg — fick den 10 sistledne juni, under det han skar hackelse, genom ovarsamhet venstra pekfingret under knifven, hvarigenom ett stort stycke, skuret nästan längs efter och innefattande omkring heia yttersta leden med nagel och ben samt en del af mellersta, med ett hugg skildes från handen och föll ned bland hackelsen; stumpen återfanns, aftorkades och fistades med en omvecklad remsa åter vid handen, hvarpå gossen gick till läkaren, en fjerdedels timmas vig. Då såret var alldeles rent, inskränkte sig läkaren till att passa stumpen så noga som möjligt intill fingret, hiäftade den fast med ett par sidensuturer och virade on tråd flera gånger omkring fingret för att hålla delarne tillsammans. Efter en förbindning med torrt charpi anlades en träspjela och armen fistades upp 1 en duk. Två dagar derefter aftogs denna första förbindning. Stumpen hade då redan börjat att fastna igen, var fyllig, blåröd, smärtfri, af samma temperatur som fingret. Fjorton dagar derefter började huden gå bort af stumpen, en ny ljusröd och frisk hud visade sig derunder och helandet skred raskt framåt, så att gossen omkring en månad efter olyckshändelsen åter kunde arbeta i sitt yrke. Den 31 augusti var fingerändan åter täckt af en nagel, visserligen med något oregelbunden yta och med tendens att växa mera i tjocklek än på längden; fingret hade fått något af sin böjlighet tillbaka. Det intressanta — så slutar meddelandet — vid detta tillfälle är, att en fullständigt afskild del växer till igen, att bendelarne, som funnos i stumpen, helades lika lätt som de mjuka delarne, och dernäst att två artikulationer genomskuros och utsattes för luftens tillträde, utan att detta gaf anledning till inflammation. Behandlingen lir i detta fall icke hafva mycket bidragit till den lyckliga utgången; ty den var så enkel som möjligt, det användes hvarken vattenbad eller karbolsyra utan endast lugn och stillhet. Huruledes för öfrigt en sådan helt och hållet afskuren dels läkande går för sig är icke så lätt att förstå, ty här är intet tillmötesgående mellan läke-sträfvandena på båda sidor om snittet såsom vid andra snitt; här är lif blott på ena sidan, och innan lif finnes på båda sidor, kan man icke tänka sig någon sammanläkning. Men huruledes väcktes lifvet åter i den afskurna och döda delen? Det är en fråga som de lärde må besvara. En liten roman. I ett aktningsvärdt bondhus — vi vilja kalla det T— finnes bland flere barn äfven en god och tälsklig dotter, hvilken redan fyllt sina 20 år. Flera friare hafva redan försökt sin lycka hos henne, emedan fadern anses för välmående; men hur det har varit, har likväl ingen förbindelse kontrahenterne emellan kommit till stånd. Dock, kärleken är en underlig skalk. En välmenande granne hade neml gen föreslagit, att en bondson, hemma i angränsande församling, skulle fria till henne; bönemannen berömde friaren mycket, hvarjemte han fö krade, att han hade temligen bra af detta timliga goda. Dagen var utsatt, då ban skulle komma, allt var i ordning för hans mottagande. Men nu inträffade den omständigheten, att bönemannen måste göra en resa till Göteborg i och för vigtiga angeltgenheters skull. Friaren kom på bestämd dag, blef hjertligt mottagen och föll genast den unga sköna i smaken. Korteligen, de tyckte om hvarandra, och föräldrarne hade ingenting deremot, men då friaren rent och öppet omtalade att han icke var den ritte, den väntade, utan helt simpelt en fattig tjenstedräng, ville föräldrarne på intet sitt upptaga honom i slägten. Flickans bestiimda yttrande att, derest hon icke finge Sven, så heter han, till man, hon aldrig skulle gifta sig, verkade så, att föräldrarne slutligen gåfvo sitt bifall till giftermålet. Upplysningsvis må nämnas att den föreslagne bondsonen icke ville fria till henne, utan af ren vilnskap till Sven, känd som en nykter, ordentlig, i klig ung man öfvertalat denne att lj) AA Art4n må TEE. I Ken