Pen urgamla svenska
friheten.
Poeterna tala ofta derom — åtskilliga
både officiela, officiösa och icke officiösa
skriftställare söka invagga oss i öster-
ländsk ro genom att upprepa samma fras.
Men den friheten lemnar ännu åtskilligt
godt att önska. TT. ex. rättighet för lands-
tingen att öfverlägga och besluta om an-
dra ämnen än sådana som endast och
allenast röra hvart särskilt läns inre in-
tressen.
Den nyss utkomna Landstingstidskrif-
ten, hvilken vi redan omtalat, redogör
för landstingens befogenhet enligt förord-
ningen angående dem och för den be-
kanta ministeriela förklaringen af denna
förordning. Förordningen säger i allmän-
na ordalag, att landstinget eger att, i
den ordning denna författning stadgar,
rådslå och besluta om för länet gemen-
samma angelägenheter, hvilka afse den
allmänna hushållningen, jordbrukets och
andra näringars utveckling, anstalter för
kommunikationsväsendets befordrande,hel-
sovård, undervisning, allmän ordning och
säkerhet m, m. d., så vidt dessa angelä-
genheter icke enligt gällande författnin-
gar tillhöra offentlig myndighets åtgärd.
Då det förspordes att ett och annat
landsting ville opinera för det af rege-
ringen aflåtna representationsförslaget och
regeringen önskade afböja en sådan tryck-
ning på de mot förslaget afvoga två för-
sta stånden, utfärdades den 30 aug. 1864
från regeringen ett af dåvarande civilmi-
nistern hr Lagerstråle undertecknadt cirku-
lär, af innehåll: att k. m:t, med afseende
å vigten deraf att landstingen utveckla sig i
en med andan ik. förordningen den 21 mars
1862 Ööfverensstämmande riktning samt:
att den korta tid, som för landstingens
möten blifvit anvisad, endast användes
till bebandling af ärenden, hvilkas uppta-
gande dem rätteligen tillhör, af förekom-
men anledning funnit godt förordna, det
samtliga landstingsordföråndes uppmärk-
samhet borde fästas: dels 4 det förhål-
lande, att, enligt ofvan åberopade k. för-
ordning, landstingets verksamhet är be-
gränsad till rådslag och beslut om för
länet gemensamma angelägenheter af den
art, som i I 2 af nämnda förordning äro
upptågna, hvadan förslag i sådana frågor,
som omfatta hela riket, utom att några
för länet särskilda förhållanden föranledå
handläggning af dylikt ärende, icke falla
inom landstingets befogenhet, utan enligt
grundlagarne tillhöra svenska folkets vid
riksdag samlade ombud, dels ock derå att
under landstingets öfverläggning enligt S
32 i samma förordning icke må förekom-
ma andra frågor än de, som antingen ko-
nungens befallningshafvande i länet eller
någon landstingsmedlem i stadgad ordning
väckt, så vidticke frågan blifvit af k. m:t
till landstinget hänskjuten eller härleder
sig från eller står i sammanhang med ett
förut i behörig ordning väckt förslag.
Denna förklaring, som i skarpt inskrän-
kande mening tolkade landstingsförord-
ningens 2:dra paragraf, föranledde under
de följande åren åtskilliga landstingsord-
förander att vägra proposition på fram-
lagda förslag om: 1. att landstinget
måtte såsom en fråga upptaga det
- representationsförslaget och till förmån
