Pen urgamla svenska friheten. Poeterna tala ofta derom — åtskilliga både officiela, officiösa och icke officiösa skriftställare söka invagga oss i österländsk ro genom att upprepa samma fras. Men den friheten lemnar ännu åtskilligt godt att önska. TT. ex. rättighet för landstingen att öfverlägga och besluta om andra ämnen än sådana som endast och allenast röra hvart särskilt läns inre intressen. Den nyss utkomna Landstingstidskriften, hvilken vi redan omtalat, redogör för landstingens befogenhet enligt förordningen angående dem och för den bekanta ministeriela förklaringen af denna förordning. Förordningen säger i allmänna ordalag, att landstinget eger att, i den ordning denna författning stadgar, rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, hvilka afse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande,helsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m, m. d., så vidt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets åtgärd. Då det förspordes att ett och annat landsting ville opinera för det af regeringen aflåtna representationsförslaget och regeringen önskade afböja en sådan tryckning på de mot förslaget afvoga två första stånden, utfärdades den 30 aug. 1864 från regeringen ett af dåvarande civilministern hr Lagerstråle undertecknadt cirkulär, af innehåll: att k. m:t, med afseende å vigten deraf att landstingen utveckla sig i en med andan ik. förordningen den 21 mars 1862 Ööfverensstämmande riktning samt: att den korta tid, som för landstingens möten blifvit anvisad, endast användes till bebandling af ärenden, hvilkas upptagande dem rätteligen tillhör, af förekommen anledning funnit godt förordna, det samtliga landstingsordföråndes uppmärksamhet borde fästas: dels 4 det förhållande, att, enligt ofvan åberopade k. förordning, landstingets verksamhet är begränsad till rådslag och beslut om för länet gemensamma angelägenheter af den art, som i I 2 af nämnda förordning äro upptågna, hvadan förslag i sådana frågor, som omfatta hela riket, utom att några för länet särskilda förhållanden föranledå handläggning af dylikt ärende, icke falla inom landstingets befogenhet, utan enligt grundlagarne tillhöra svenska folkets vid riksdag samlade ombud, dels ock derå att under landstingets öfverläggning enligt S 32 i samma förordning icke må förekomma andra frågor än de, som antingen konungens befallningshafvande i länet eller någon landstingsmedlem i stadgad ordning väckt, så vidticke frågan blifvit af k. m:t till landstinget hänskjuten eller härleder sig från eller står i sammanhang med ett förut i behörig ordning väckt förslag. Denna förklaring, som i skarpt inskränkande mening tolkade landstingsförordningens 2:dra paragraf, föranledde under de följande åren åtskilliga landstingsordförander att vägra proposition på framlagda förslag om: 1. att landstinget måtte såsom en fråga upptaga det representationsförslaget och till förmån