den aflidne markisens bo, och erbjuder Odiot anställning som förvaltare -på en egendom i Bretagne. Den fattige unge mannen antar med glädje tillbudet, som skall sätta honom i tillfälle att genom sitt arbete förtjena sitt uppehälle och kanske också en hemgift åt Systerp. Nu börja äfveniyrens tid. Den unge mannen lägger bort markistiteln och kommer rätt och slätt som förvaltaren Odiot till en familj, som i och för sig är litet äfventyrlig, ty hufvudmannen, den på dödens brant vandrande hr Laroque, har varit kaparkapten och samlat sin kolossala förmögenhet på ett äfventyrligt sätt. Familjens medlemmar och husets umgängesvänner ha också, mer eller mindre, något äfventyrligt i.sina karakterer. En har varit mycket rik och spekulerar på att bli det igen genom kaparkaptenens testamente. En annan är mycket rik och misstror derför hela verlden. En tredje är en ny upplaga af Don Juan, och en fjerde går blott och tänker på intriger. Alla komma de öfverens om att Ödiot är en besynnerlig förvaltare, en mystisk personlighet, och det behöfs icke mer för att göra honom till hjelte i en mängd äfventyr. Kärleksäfventyr äro öfvervägande bland de händelser som möta Odiot. Såväl den rika arftagarinnan som guvernanten i huset flamma för den fattige unge mannen och ställa honom mellan tvenne eldar, som hota att förgöra honom, ty guvernänten brinner också af svartsjuka, och arftagarinnan svänger misstroendets brandfackla mot honom. Men den fattige unge mannen är rik på hjerta och förstånd, och han går segrande ur alla strider, oaktadt han ibland äfventyrar lifvet. Af stor effekt är slutscenen i pjesens andra akt. Odiot träffar af en händelse samman med den rika arftagerskan, Marguerite, i tornet af ex gammal ruin. De älska hvarann båda, men Marguerite tror honom vara blott en spekulant på hennes pengar, och han är för stolt att i sin fattigdom vilja yppa något om sin kärlek. Af misstag blifva de instärgda i tornet, och den misstrogna Marguerite kommer då fram med den beskyllVingen, att allt är en intrig af Odiot, som genom att fläcka hennes rykte vill tvinga henne att gifta sig med honom. Odiot svarar genom att störta sig ned i bråddjupet och lemnar henne ersam med sin förtviflan. Slutet är i vårt tycke det minst lyckade pjesen, ehuru det för mången blir tillfredsställande derför att de båda älskaude bli förenade efter alla äfventyr och pröfningar. Man ser att författaren här har stött på de stora svårigheter, som alltid möta då man vill göra en roman, med dess många och invecklade händelser, till en teaterpjes. Det blir något fragmentariskt och lösryckt, något ofullständigt och stridande mot dramats fordringar på helhet och harmoni. Flera af de spelande innehade samma roller som de uppträdde uti för tio år tillbaka. Dessa voro hrr Schwartz, Dahlqvist, Broman och Hedin. Fröken Bocks roll spelades förr af fru Westerdahl, fröken Nermans af fru Hedin, och fröken Hammarfeldts af fru Tillgren. Egentligen har pjesen blott två framstående karakterer, Odiot (hr Schwartz) och Marguerite (fru Hvasser). Båda visade prof på mästerskap i konsten att värma publiken och draga den med sig, och båda inropades också tvenne gånger. Första gången var det efter tornscenen, och hr Schwartz måste upp ur bråddjupet, för att visa sig. En blomsterbukett tillkastades honom och gaf skådespelaren anledning till en extra scen, ty då fru Hvasser ögonblicket derpå isropadrz, framträdde hr Schwartz och räckte henne blommorna, och då hon nekade, nedlade han buketten för hennes fötter. Oaktadt publikens byllning var förtjent, protestera vi dock mot sättet, ty det verkar störande att se en skådespelare, som nyss kastat sig nedför ett bråddjap, komma in och bocka sig för publiken. Hr Dahlqvist gjorde den döende kaparkaptenen till en framstående bifigur, men spelade något för naturligt, ty blott en risgare del af åskådarne hörde hans med alltför svag stämma framsagda repliker. Bland de öfriga spelande framstod hr Kinmansson genom sin klart återgifna bild af de Bevallan, routen, en roll som förut icnehades af hr Sandberg. Fröken Hammarfeldt återgaf sin något otacksamma roll med fin urskiljning, och fröken Ringvalli: hbjertliga uppträdande som den medidsamma portvakterskan gjorde ett godt intryck. Det utmärkta samspelet, och pjesens många framstående förtjenster, skola helt säkert gifva den fattige unge mannen en ganska vacker framtid och locka den stora publiken att se hans många äfventyr. semae———XAEEEEOE EV ND ÄTA Ant DAT FEET