den aflidne markisens bo, och erbjuder Odiot
anställning som förvaltare -på en egendom i
Bretagne. Den fattige unge mannen antar
med glädje tillbudet, som skall sätta honom
i tillfälle att genom sitt arbete förtjena sitt
uppehälle och kanske också en hemgift åt
Systerp.
Nu börja äfveniyrens tid. Den unge man-
nen lägger bort markistiteln och kommer rätt
och slätt som förvaltaren Odiot till en familj,
som i och för sig är litet äfventyrlig, ty huf-
vudmannen, den på dödens brant vandrande
hr Laroque, har varit kaparkapten och sam-
lat sin kolossala förmögenhet på ett äfven-
tyrligt sätt. Familjens medlemmar och hu-
sets umgängesvänner ha också, mer eller min-
dre, något äfventyrligt i.sina karakterer. En
har varit mycket rik och spekulerar på att
bli det igen genom kaparkaptenens testa-
mente. En annan är mycket rik och miss-
tror derför hela verlden. En tredje är en
ny upplaga af Don Juan, och en fjerde går
blott och tänker på intriger. Alla komma de
öfverens om att Ödiot är en besynnerlig för-
valtare, en mystisk personlighet, och det be-
höfs icke mer för att göra honom till hjelte
i en mängd äfventyr.
Kärleksäfventyr äro öfvervägande bland de
händelser som möta Odiot. Såväl den rika
arftagarinnan som guvernanten i huset flam-
ma för den fattige unge mannen och ställa
honom mellan tvenne eldar, som hota att för-
göra honom, ty guvernänten brinner också af
svartsjuka, och arftagarinnan svänger misstro-
endets brandfackla mot honom. Men den
fattige unge mannen är rik på hjerta och
förstånd, och han går segrande ur alla stri-
der, oaktadt han ibland äfventyrar lifvet.
Af stor effekt är slutscenen i pjesens an-
dra akt. Odiot träffar af en händelse sam-
man med den rika arftagerskan, Marguerite,
i tornet af ex gammal ruin. De älska hvar-
ann båda, men Marguerite tror honom vara
blott en spekulant på hennes pengar, och han
är för stolt att i sin fattigdom vilja yppa
något om sin kärlek. Af misstag blifva de
instärgda i tornet, och den misstrogna Mar-
guerite kommer då fram med den beskyll-
Vingen, att allt är en intrig af Odiot, som
genom att fläcka hennes rykte vill tvinga
henne att gifta sig med honom. Odiot sva-
rar genom att störta sig ned i bråddjupet
och lemnar henne ersam med sin förtviflan.
Slutet är i vårt tycke det minst lyckade
pjesen, ehuru det för mången blir till-
fredsställande derför att de båda älskaude
bli förenade efter alla äfventyr och pröfnin-
gar. Man ser att författaren här har stött
på de stora svårigheter, som alltid möta då
man vill göra en roman, med dess många och
invecklade händelser, till en teaterpjes. Det
blir något fragmentariskt och lösryckt, något
ofullständigt och stridande mot dramats for-
dringar på helhet och harmoni.
Flera af de spelande innehade samma rol-
ler som de uppträdde uti för tio år tillbaka.
Dessa voro hrr Schwartz, Dahlqvist, Broman
och Hedin. Fröken Bocks roll spelades förr
af fru Westerdahl, fröken Nermans af fru
Hedin, och fröken Hammarfeldts af fru Till-
gren. Egentligen har pjesen blott två fram-
stående karakterer, Odiot (hr Schwartz) och
Marguerite (fru Hvasser). Båda visade prof
på mästerskap i konsten att värma publiken
och draga den med sig, och båda inropades
också tvenne gånger. Första gången var det
efter tornscenen, och hr Schwartz måste upp
ur bråddjupet, för att visa sig. En blom-
sterbukett tillkastades honom och gaf skåde-
spelaren anledning till en extra scen, ty då
fru Hvasser ögonblicket derpå isropadrz, fram-
trädde hr Schwartz och räckte henne blom-
morna, och då hon nekade, nedlade han bu-
ketten för hennes fötter. Oaktadt publikens
byllning var förtjent, protestera vi dock mot
sättet, ty det verkar störande att se en skå-
despelare, som nyss kastat sig nedför ett
bråddjap, komma in och bocka sig för publi-
ken. Hr Dahlqvist gjorde den döende kapar-
kaptenen till en framstående bifigur, men spe-
lade något för naturligt, ty blott en risgare
del af åskådarne hörde hans med alltför svag
stämma framsagda repliker. Bland de öfriga
spelande framstod hr Kinmansson genom sin
klart återgifna bild af de Bevallan, routen,
en roll som förut icnehades af hr Sandberg.
Fröken Hammarfeldt återgaf sin något otack-
samma roll med fin urskiljning, och fröken
Ringvalli: hbjertliga uppträdande som den med-
idsamma portvakterskan gjorde ett godt in-
tryck. Det utmärkta samspelet, och pjesens
många framstående förtjenster, skola helt sä-
kert gifva den fattige unge mannen en gan-
ska vacker framtid och locka den stora pu-
bliken att se hans många äfventyr.
semae———XAEEEEOE EV
ND ÄTA Ant DAT FEET