Hvarjehanda nyheter.
oo Otur. En af Göteborgs nyvalda riksdags-
män, rektor Winkrans, har haft en besatt otur
med att få sitt namn oriktigt återgifvet i tidnin-
gar, som omnimnt valet. Så kallas han iBorås
tidning för rektor Winkras och i danska Dags-
telegrafen för rektor Winhus. Men hvad vill
allt detta säga mot en medlem af Mandalens
Landboförening i Norge, som, enligt Bergens-
posten, på fullt allvar heter Stian Svinstad.
Göteborgsqvieckhet. Vid operarepre-
sentationen i måndags i Göteborg, under det att
ett misslyckadt orkesterackompagnement till nå-
gra recitativer pågick som hist, lutade sig en
ung dam på första raden till sin granne och frå-
gade sakta: Var det inte vid repetitionen till
den här operan som orkestern lade ner sina in-
strumenter för att applådera? — Jo viset!
— Det hade vart bättre att den behållit dem
uppe och repeterat lite bilttre, anmirkte frå-
gerskan.
Joseph de Lambert, den falske
srefven. Köpenhamnstidningen Dagens Ny-
heder berättar följande:
I början af denna sommar kom en ung man
från Sverige hit till staden och inlogerade sig i
ett större hötel garni under det vilklingande
namnet grefve Joseph de Lambert. Oaktadt
hr de Lambert alldeles icke hade något impo-
sant eller fördelagtikt yttre, lyckades det honom
dock — tack vare en stor förmåga att prata och en
hög grad af frickhet — att på otroligt kort tid
göra bexantskap med några yngre medlemmar
af aristokratien, ja, han Järer till och med ha
låtit anmiila sig till inträde i den s. k. adeliga
klubben. Den ena bekantzkapen förde den an-
dra med sig; och grefve Joseph blef af någon
af sina unga aristokratiska vänner presenterad
för en äldre adlig dam, baronessan N. N., som
tyckte mycket om honom och ofta bjöd honom
hem till sig. Under dessa besök föll samtalet i
förtroliga ögonblick helt naturligt på grefvens
familjförhållanden, och det inträffade då lika na-
turligt att grefven anförtrodde sin väninna, att
han, en ittling af furstliga huset Lichtenstein,
till följd af politiska Umtriebe sett sig nöd-
sakad lemna sin hemorti en sådan hast, att han
glömt medtaga både papper, med hvilka han
skulle legitimerasig och — tillräckligt med pennin-
gar att lefva af. Den gamla damen, som min-
des ordspråket noblesse oblige, bad sin unga
vin hålla till godo med hennes hjelp; men först
efter långvarigt motstånd gick gretven in på hen-
nes iidelmodiga förslag. Baronessans penningar
kommo för öfrigt rätt vil till pass; ty på sedna-
ste tiden hade grefven icke sett riktigt gentle-
mannalik ut. Men nuinträffade en förändring; och
många kunna helt visst erinra sig den unge utlind-
ningen från sommarsäsongen i Tivoli, huru han
paraderade med rock, väst och byxor af blå
sammet, rödrandig skjorta och högröd silkes-
halsduk. Den gamla baronessan fistade sig
emellertid alit mer och mer vid den unge man-
nen, och då hon, som eger en temligen betydlig
förmögenhet, icke har några direkta arfvingar,
beslöt hon att adoptera honom. In sådan ritts-
handling kräfde en smula juridiska insigter, och
baronessan. som sjelf saknade sådana, men förut
vid flera tillfällen haft nytta af en kommissaries
vid detektiva polisen goda praktiska förstånd,
sinde bud till denne och bad om hans råd.
Kommissarien infann sig, hörde baronessans
berättelse om den unge gretvan samt kom att
80 och tala med denne. Detta samtal skulle
emellertid ha sorgliga följder. Den detektive
hade straxt med den för denna kår egendom-
liga instinkt fattat misstankar om att det icke
stod alldeles riitt till med grefven eller att den-
ne, såsom ban uttryckte sig, var en förklidd
Judas; och han anställde derför en vidtom-
fattande undersökning, som också slutligen
ledde till det anade resultatet. Grefve Jo-
seph de Lambert, ättlingen af 1Ietfurstliga huset
Lichtenstein, bevisades vara en skollärareson
från norra Seeland, som undergått afgångsexa-
men vid ett seminarium och fått klena betyg
samt sedan flackat omkring i Sverige, till dess
han nu uppträdde i de aristokratiska kretsarne
här i staden. För ett par dagar sedan blef gref-
ven under Köpenhamnspolisens uppsigt förd till-
baka till gin anspråkslösa födelsebygd.
Sic gloria mundi!
