jag derför göra det väl.s Presten tog mot
penningarne. Det är nu tredje gången, du
på sonens vägnar står här, Tord. — Men
pu ör jag också färdig med honom, sade
Tord, lade tillsammans sin plånbok, tog af-
sked och gick. De öfrigo långsamt efter.
Fjorton dagar derefter rodde fader och son
i stilla väder öfver sjön till Storleden, för
att samtala om bröllopet. Den plankan lig-
ger ej säkert under mig, sade sonen och
reste sig, för att lägga honom till rätta. I
detsamma skrider en planka, på hvilken hen
står, undan bonom; han slår ut med armarne,
gifver till ett skri och faller i vattnet. Tag
åran! ropar fadren, reser sig upp :och
sticker åran ut till horcom. Men då sonen
gjort några simtag, blir han orörlig. . Vänta
litet, ropar fadren och ror till. Hastigt väl-
tar sonen baklänges, ser lugnt på fadren —
och sjunker.
Tord ville icke tro det; han höll båten
stilla och stirrade på fläcken, hvarest sonen
sjunkit, liksom trodde han, att denne skulle
återkomma. Der steg några bubblor upp,
ännu några, så ännu en stor, deo brast —
och spegelblank låg åter sjön. I tre dagar
och pätter såg folket fadren ro rundt om-
kring detta ställe, utan att taga hvarken mat
elier sömn till sig; han sökte efter sin son.
På tredje dagen fann han den döda kroppen
och bar honom så bem.
Det kunde väl vara ett år efter denna dag,
då presten sent en höstqväll hörde någon
prasila vid dörren ute i förstugan och var-
samt famla efter låset. Presten öppnar dör-
ren, och in träder en lutande man, mager och
med hvitnadt hår. Presten ser länge på ho-
nom, ty han kände honom; det var Tord.
sKommer du så sent? sade presten och stod
stilla framför honom. Ä ja, jsg kommer
eent, sade Tord, i det han satte sig ned.
Presten satta sig också och väntade; det var
ång tystnad, slutligen sade Tord: Jag har
något som jag ville gifva åt de fattiga; har
reste sig, lade pongar på bordet, satte sig
åter. Presten räknade dem: Det var myc-
ket pengar detta, sado han. — Det är hälf-
en af min gård, jag sålde honom i dag.
Presten blef sittande i lång tystnad, hvilken
han dock afbröt, frågande mildt: Och hvad
skall du nu taga dig före? — Något bättre.
— De suto der en stund, Tord med ögonen
mot golfvet, presten med ögonen på Tord.
Då sade presten sakta och lugnt: Nu tror
ag att sonen din ärctligen är kommen dig
ill välsignelse. — Ja, så tänker jag nu
också sjelf, sade Tord och såg upp, i det ett
var tårar runio utför hans fårade anlete.
(Ur Linnea.) K.—il—.