jag derför göra det väl.s Presten tog mot penningarne. Det är nu tredje gången, du på sonens vägnar står här, Tord. — Men pu ör jag också färdig med honom, sade Tord, lade tillsammans sin plånbok, tog afsked och gick. De öfrigo långsamt efter. Fjorton dagar derefter rodde fader och son i stilla väder öfver sjön till Storleden, för att samtala om bröllopet. Den plankan ligger ej säkert under mig, sade sonen och reste sig, för att lägga honom till rätta. I detsamma skrider en planka, på hvilken hen står, undan bonom; han slår ut med armarne, gifver till ett skri och faller i vattnet. Tag åran! ropar fadren, reser sig upp :och sticker åran ut till horcom. Men då sonen gjort några simtag, blir han orörlig. . Vänta litet, ropar fadren och ror till. Hastigt vältar sonen baklänges, ser lugnt på fadren — och sjunker. Tord ville icke tro det; han höll båten stilla och stirrade på fläcken, hvarest sonen sjunkit, liksom trodde han, att denne skulle återkomma. Der steg några bubblor upp, ännu några, så ännu en stor, deo brast — och spegelblank låg åter sjön. I tre dagar och pätter såg folket fadren ro rundt omkring detta ställe, utan att taga hvarken mat elier sömn till sig; han sökte efter sin son. På tredje dagen fann han den döda kroppen och bar honom så bem. Det kunde väl vara ett år efter denna dag, då presten sent en höstqväll hörde någon prasila vid dörren ute i förstugan och varsamt famla efter låset. Presten öppnar dörren, och in träder en lutande man, mager och med hvitnadt hår. Presten ser länge på honom, ty han kände honom; det var Tord. sKommer du så sent? sade presten och stod stilla framför honom. Ä ja, jsg kommer eent, sade Tord, i det han satte sig ned. Presten satta sig också och väntade; det var ång tystnad, slutligen sade Tord: Jag har något som jag ville gifva åt de fattiga; har reste sig, lade pongar på bordet, satte sig åter. Presten räknade dem: Det var mycket pengar detta, sado han. — Det är hälfen af min gård, jag sålde honom i dag. Presten blef sittande i lång tystnad, hvilken han dock afbröt, frågande mildt: Och hvad skall du nu taga dig före? — Något bättre. — De suto der en stund, Tord med ögonen mot golfvet, presten med ögonen på Tord. Då sade presten sakta och lugnt: Nu tror ag att sonen din ärctligen är kommen dig ill välsignelse. — Ja, så tänker jag nu också sjelf, sade Tord och såg upp, i det ett var tårar runio utför hans fårade anlete. (Ur Linnea.) K.—il—.