Ne 140 — drig;kunna bli lyckliga såsom gifta, emedan de måste uppställa jemförelser mellan Marianne och sina hustrur, och dessa utfalla alltid till de sednmares nackdel. Så der. höll tant på att lofsjunga den frånvarande under hela promenaden, och då hon tystnade, föll Hilda in i lofsången öfver. samma föremål. Allt .oroligare och oroligare blef det inom mig. Kanske var det afund. Marianne förefill såsom den, hvilken genom sina fullkomligheter. varit orsaken till att Erik icke älskat mig, och jag tänkte med bäfvan på, att hon: en gång skulle. uppträda på Lybo och. dyrkas af alla såsom ett högre vär sende. ; Min egencvän, säg mig något om dinssyster. Det kännes, alltsedan man talat med mig om henne, som om jag vandrade i ett oförklarligt mörker, der något gömmes, som jag borde hsfva reda på. Hvad är det? Säg d-tta, du, den. enda vän, på hvilken jag tror och till hvilken jag har fullt förtroende. Förtroende? Har jag alltid haft det till dig? Kära, kära Nanny, jag har icke alltid varit. uppriktig. Kan och skall du förlåta mig det? Jag hoppas derpå, eljest vore jag att beklaga. Låt mig bikta. ; Hvad nawuren begåfvat mig med:ör egen