Ne 140 —
drig;kunna bli lyckliga såsom gifta, eme-
dan de måste uppställa jemförelser mellan
Marianne och sina hustrur, och dessa ut-
falla alltid till de sednmares nackdel.
Så der. höll tant på att lofsjunga den
frånvarande under hela promenaden, och
då hon tystnade, föll Hilda in i lofsången
öfver. samma föremål.
Allt .oroligare och oroligare blef det inom
mig. Kanske var det afund. Marianne före-
fill såsom den, hvilken genom sina fullkom-
ligheter. varit orsaken till att Erik icke äl-
skat mig, och jag tänkte med bäfvan på,
att hon: en gång skulle. uppträda på Lybo
och. dyrkas af alla såsom ett högre vär
sende. ;
Min egencvän, säg mig något om dinssy-
ster. Det kännes, alltsedan man talat med
mig om henne, som om jag vandrade i ett
oförklarligt mörker, der något gömmes, som
jag borde hsfva reda på. Hvad är det? Säg
d-tta, du, den. enda vän, på hvilken jag tror
och till hvilken jag har fullt förtroende.
Förtroende?
Har jag alltid haft det till dig?
Kära, kära Nanny, jag har icke alltid va-
rit. uppriktig. Kan och skall du förlåta
mig det?
Jag hoppas derpå, eljest vore jag att be-
klaga.
Låt mig bikta. ;
Hvad nawuren begåfvat mig med:ör egen-