egentligen härflöt af att ha misslyckats i
detta försök,
Nanny, det är snart två år sedan jag
gifte mig. Jag var endast aderton år då
och ett omisstänksamt barn, i saknad af
all erfarenhet. Nu förefaller jag mig sjelf
som en gammal qvinna, hvilken förlorat
sina illusioner och sin tro på menniskorna.
Misstänksamheten är nu lika stor, som min
lättrogenhet då var. Omöjligt blir att nå-
gonsin sätta tro till hvad min man säger.
För att icke tvinga honom till hyckleri,
ämnar jag söka få paktum upphäfdt. Hrad
bekymrar jag mig om dessa pengar, hvad
bryr jag mig om detta lumpna guld, som
vållat min olycka. Må han få det och njuta
frukterna af sitt svek; gerna för mig, men
må han bespara mig plågan af sin falska
ömhet. I morgon far jag till staden, talar
vid borgmästaren och min far, att de upp-
häfva paktumet, och sedan får han taga
mitt guld och vara lycklig af dess egande.
Hvarför öfvergaf du mig, Nanny? Jag har
nu ingen att sluta mig till, då hjertat har
behof af tillgifvenhet; nu finns ingen, som
gör detta afskyvärda Lybo drägligt.
Erik har bjudit hit fiera af mina flickbe-
kanta; men de tråka ut mig, och jag har
undanbedt mig dessa hemsökelser. Ensam-
heten älskar jag, den är min enda lycka.
Tant Juliana ochHilma G., tantis brors-