men de oitentuiga 1eStLerna Ua allnbd qvaärstLavt.
Hr Haussmann har fått rifva ned hela qvarter,
utan att folket knotat så synnerligen mycket,
men det har deremot aldrig tillåtit, att man
gjort det ringaste ingrepp i dess foster; 1848
ärs republik försökte att borttaga dem, men
måste snart återge tiolket, hvad folket till-
hörs. Att sågonsin förändra en del af pro-
grammet — frispektaklet — skulle verkligen
vara skada. Dev finnes en klars af parisare,
som med den största otålighet värtar på den
15 augusti, dossa peisoner tillbringa hela
natten utanför teatrarse i hopp att få en god
plats; de vänta med ett tålamod utan like,
ue öfvervinna sömn och trövthet, och de flesta
ha med sig en liten korg, innehållande deras
frukost.
Stora Operans salong rymiger under vaa-
liga förhållanden 1,800 persocer, men den 15
augasti voro der sammanpackade 5,000. När
stan hvarje loge isrymde 40 personer: män,
qvinnor, gubbar och barn; ingenting kan Vara
intressantare än denna publiz. Det första,
som förvånar, då, man inkommer i dena sa-
long, är hällningen hos denna fripublik; inga
bulirande scener förekomma, en djup, allvar-
lig tystnad är rådande; man hör inga aldessa
obenagliga sånger och skrik, som äro hvar-
dagliga på boulovardteatrarno. Pabliken hy-
ser vördnad för artisterna och musiken finner
altid väg till menniskobjertat. Det skulle
vara fåtlävgt atv söka skildra denna publiks
förtjusning; den applåderar med händer och
fötter och de uppwädaude isropas eler
hvarje akt. — Mauberäviar atv kauro sade
till en af sina Vänner: Deuna represeutation
är vår trivinf Många scener, värda att än-
tecknas, föresommä. Så hade två faltiga ar-
pbetare tillbringat hela natten på galan för
att få en god plats, men stego upp och iem-
rnado sina platser åt ca qvinna med eu litet
barn vid handen. — Arbötarne mod sina bara
fötter sätta sig helt Obestäradt på balustra-
den i den aristokratiska umlibeavsrn; många
sälja sina platser till ganska höga pris år
nyfikna åskådare. .
Franska folket har en passion för att gå
på teatern, med det vill se något storartagt,
något som talar ull inbillningen. För några
är sedan hade man på en af teatrarnoe Via
ett spectacle populaire valt En roman 03
portvakten. Sedan första akten var förbi,
beklagade åskådarno sig allmänt öfver avt de
gjort sig besvär med at komma och Be sce-
ner, till hvilka de dagligon voro vituon. I uu
dra akten blef dot änuu Värre: publiken bör-
jade att hvissla: maa Var uelt förgrymmad
öfver att se sina likar och sist ståad ulsatt
för kritik. Is af åskådarno utropade: Med-
gif, att det inte är höfligt, att då man bjuder
någon till sig göra sig lustig på sina gästers
bekostnad, genom at förlöjliga deras sedsr
och sätt att vara. Det första fris ,ektakel,
med hvilket parisarne hugnades, gafs på ope-
ran 1662 i anledning af hertigens at Bour-
gogoe födelse. Man gaf Lullys opera Pers6e,
som då var på modet. Det andra frispek-
taklet gafs år 1744 då Ludvig XV, kallad
le bien aims, tillfrisknade efter en farlig
sjukdom. Man hade på teaterns balkong upp-
ställt flera stora vinfat, ur hvilka folkst unuer
mellanakterna skulle få släcka sin törst. Mano
kan tänka sig, hvilka oordningar uppstodo i
följd af desia anordningar; tera personer dö-
dades. Vid Marie Antoineties ankomst till
Paris gålvos flera frispoktakler ; det var vid
ett af dessa tlilfällen som marskalk Brissac
sade till den unga furstinnan, i det han visade
på folkmassan: Madame, ni ser detta folk,
de äro endast slafvar, som önska ligga vid
edra fötter och tillbedja er. Sedan Ludvig
XVIII:s återkomst blef det brukligt att gifva
frispektakler vid alla nationalfester, och detta
bruk bibehölls under Carl X:s och Ludvig
Filips regering.
Den allmänna uppmärksamheten har under
sednaste tiden varit upptagen af prisutdel-
ningar: den 19 d:s egde akademiens vanliga
årshögtid rum under hr Claude Bernards presi-
dium. Hr Baudrillard höll ett tal om lyxen
under medeltiden.
Sens moralen derivar, att menniskorsa Va-
rit sig lika under alla sekler; alltid samma
begär att lyss, alltid granra kläder. Nöjen
för en del — vid sidan af dessa moralpredi-
kanter. Kojsarens pris, 20,000 frank, tiller-
kändes hr Henri Martin för hans vackra
arbete Phistoire de la Frange
Hr Martins namn påminner mig om en rö-
rande tilldragelse under det italienska fält-
tåget. Hr M. var intim vän med David Ma-
nin, den store venetianske republikanen. In-
nan den seduare dog, skiljd från det älskade
fosterlandet, bad han sia vän att denne, den
dag Venedig blefve fritt, måtte låta ditföra
hans stott. Martin lofvade att uppfylla väo-
nens sista önskan. Några år förflöto; en dag
förklarade kejsaren, att Italien. skulle bli fritt
från Alperna till Adriatiska hafvet. Martin
reste genast till Livorno med likkistan, som
inneslöt Manins stoft. Då ban ankommit dit
och stod i begrepp att fortsätta resan, fick
han underrättelse om freden i Villafrarca.
He M. blef då nödgad att återföra siu väns
lik till Paris, mea lyckan gynnade honom
längre fram: Venedig blef fritt och Manins
vänner kunde uppfylla löftet; han hyilar nu
helt nära Markusplatsen.
Från konstnärsverlden.
-— Alexander Dumas, dotter träder i. fa-
. AN An 83 Las han Utotvit