men de oitentuiga 1eStLerna Ua allnbd qvaärstLavt. Hr Haussmann har fått rifva ned hela qvarter, utan att folket knotat så synnerligen mycket, men det har deremot aldrig tillåtit, att man gjort det ringaste ingrepp i dess foster; 1848 ärs republik försökte att borttaga dem, men måste snart återge tiolket, hvad folket tillhörs. Att sågonsin förändra en del af programmet — frispektaklet — skulle verkligen vara skada. Dev finnes en klars af parisare, som med den största otålighet värtar på den 15 augusti, dossa peisoner tillbringa hela natten utanför teatrarse i hopp att få en god plats; de vänta med ett tålamod utan like, ue öfvervinna sömn och trövthet, och de flesta ha med sig en liten korg, innehållande deras frukost. Stora Operans salong rymiger under vaaliga förhållanden 1,800 persocer, men den 15 augasti voro der sammanpackade 5,000. När stan hvarje loge isrymde 40 personer: män, qvinnor, gubbar och barn; ingenting kan Vara intressantare än denna publiz. Det första, som förvånar, då, man inkommer i dena salong, är hällningen hos denna fripublik; inga bulirande scener förekomma, en djup, allvarlig tystnad är rådande; man hör inga aldessa obenagliga sånger och skrik, som äro hvardagliga på boulovardteatrarno. Pabliken hyser vördnad för artisterna och musiken finner altid väg till menniskobjertat. Det skulle vara fåtlävgt atv söka skildra denna publiks förtjusning; den applåderar med händer och fötter och de uppwädaude isropas eler hvarje akt. — Mauberäviar atv kauro sade till en af sina Vänner: Deuna represeutation är vår trivinf Många scener, värda att äntecknas, föresommä. Så hade två faltiga arpbetare tillbringat hela natten på galan för att få en god plats, men stego upp och iemrnado sina platser åt ca qvinna med eu litet barn vid handen. — Arbötarne mod sina bara fötter sätta sig helt Obestäradt på balustraden i den aristokratiska umlibeavsrn; många sälja sina platser till ganska höga pris år nyfikna åskådare. . Franska folket har en passion för att gå på teatern, med det vill se något storartagt, något som talar ull inbillningen. För några är sedan hade man på en af teatrarnoe Via ett spectacle populaire valt En roman 03 portvakten. Sedan första akten var förbi, beklagade åskådarno sig allmänt öfver avt de gjort sig besvär med at komma och Be scener, till hvilka de dagligon voro vituon. I uu dra akten blef dot änuu Värre: publiken började att hvissla: maa Var uelt förgrymmad öfver att se sina likar och sist ståad ulsatt för kritik. Is af åskådarno utropade: Medgif, att det inte är höfligt, att då man bjuder någon till sig göra sig lustig på sina gästers bekostnad, genom at förlöjliga deras sedsr och sätt att vara. Det första fris ,ektakel, med hvilket parisarne hugnades, gafs på operan 1662 i anledning af hertigens at Bourgogoe födelse. Man gaf Lullys opera Pers6e, som då var på modet. Det andra frispektaklet gafs år 1744 då Ludvig XV, kallad le bien aims, tillfrisknade efter en farlig sjukdom. Man hade på teaterns balkong uppställt flera stora vinfat, ur hvilka folkst unuer mellanakterna skulle få släcka sin törst. Mano kan tänka sig, hvilka oordningar uppstodo i följd af desia anordningar; tera personer dödades. Vid Marie Antoineties ankomst till Paris gålvos flera frispoktakler ; det var vid ett af dessa tlilfällen som marskalk Brissac sade till den unga furstinnan, i det han visade på folkmassan: Madame, ni ser detta folk, de äro endast slafvar, som önska ligga vid edra fötter och tillbedja er. Sedan Ludvig XVIII:s återkomst blef det brukligt att gifva frispektakler vid alla nationalfester, och detta bruk bibehölls under Carl X:s och Ludvig Filips regering. Den allmänna uppmärksamheten har under sednaste tiden varit upptagen af prisutdelningar: den 19 d:s egde akademiens vanliga årshögtid rum under hr Claude Bernards presidium. Hr Baudrillard höll ett tal om lyxen under medeltiden. Sens moralen derivar, att menniskorsa Varit sig lika under alla sekler; alltid samma begär att lyss, alltid granra kläder. Nöjen för en del — vid sidan af dessa moralpredikanter. Kojsarens pris, 20,000 frank, tillerkändes hr Henri Martin för hans vackra arbete Phistoire de la Frange Hr Martins namn påminner mig om en rörande tilldragelse under det italienska fälttåget. Hr M. var intim vän med David Manin, den store venetianske republikanen. Innan den seduare dog, skiljd från det älskade fosterlandet, bad han sia vän att denne, den dag Venedig blefve fritt, måtte låta ditföra hans stott. Martin lofvade att uppfylla väonens sista önskan. Några år förflöto; en dag förklarade kejsaren, att Italien. skulle bli fritt från Alperna till Adriatiska hafvet. Martin reste genast till Livorno med likkistan, som inneslöt Manins stoft. Då ban ankommit dit och stod i begrepp att fortsätta resan, fick han underrättelse om freden i Villafrarca. He M. blef då nödgad att återföra siu väns lik till Paris, mea lyckan gynnade honom längre fram: Venedig blef fritt och Manins vänner kunde uppfylla löftet; han hyilar nu helt nära Markusplatsen. Från konstnärsverlden. -— Alexander Dumas, dotter träder i. fa. AN An 83 Las han Utotvit