Hvad som främst göres oss
behof.
Vid ett folkmöte i Dimbo (Småland)
afgaf en deltagare deri ett anförande, väl
förtjent att komma till en större allmän-
hets kunskap, hvarför vi här meddela
det väsentligaste deraf:
Vore förhå landet i det euskilda samfunds-
lifvet ett bättre, så skulle sannerligen ej be-
höfvas så mycket fåfängt lagstiftande och
reglementeravde om den ene samhällsnedlem-
mens förhållande till den andre. En sådan
ståuds- och rangskilned, som ännu lifräres,
uppstode ej då, ej heller ett sådant olycks-
brisgande svalg mellan embetsmän och folket.
Ej beiler skulle då uppenbara sig dessa rätte-
gångar om småsaker, hvilkas värde ofta icko
gå så bögt som första tingskostnaden. Icke
heller skulle så många som vu lemna fosterjor-
den, öfvergifvardo mot naturens fasta ordning
både maka och barn samt upder hånlöje öfver
ait de förat lyckat: bedraga grannar, samhälls-
medlemmar eller ett belt samhälle. Icke for-
dradas då så många voteriagar i riksförsam-
lingar eller andra samlingar, der allmänna
frågor afgöras, och der en stor del af delta-
garne mer eller mindre medvetet ledo3 af sin
lilla egennytta, hvarigenom t. ex. skilda åsig-
ter uppkomma om man är säteriegare eller
skattejordsegare, bränvinstillverkare, kapita-
list eller löntagare, landtbo eller stadsbo o. s. v.
Mer, torde en och annan invända, allt detta
veta vi förut och detta kan iovgen hjelpa,
enär vi hafva det för — syndens skull. — Ja
väl! Det är mycket som vi förut väl veta
och hvarom vi-alltför ofta blifvit erinrade,
utan att ändock, gudnås, rätta oss derefter.
Jag ville emellertid i all välmening och an-
språkslöst hafva meddelat min tanke, att vi
nämligen behöfva framför allt lägga css vinn
derom att-vid alla våra offentliga förhand-
lingar lika väl som i det enskilta samfärdslif-
vet kraftigt söka kufva småsinnet, den låga
egennyttan och aAfuadsjukan, samt i stället
låta fosterlandskänsla och menniskokärlek,
hvilka båda i sin renhet äro mäktiga af bil-
liga uppoffringar för så väldet allmännas som
den enskildtes väl, utgöra ledstjernor för vårt
tänke- och handlingssätt; enär just deraf föl-
jer en grundfast samhällsutveckling.
Dock, eturu det sålunda skulle egentligen
bero på oss sjelfva att när som helst göra
vår samhälltlycka, synas äfven bestående in-
stitutiorer och gällande lagstiftning i sin mån
lägga hinder deremot. Jag menar förnämli-
gast våra kyrkliga förhållanden samt de af
staten hittills medgifna ringa medel och upp-
offringarne för folkapplysnisgen.
Det är väl först och främst icke lifgifvande
för en själaberde, att han skall vara med ed
fastburden vid gamla dogmer eller lärosatser,
som forntida kyrkomöten eller voteringar fast-
stält. Ty som den frige anden icke kac ut-
vecklas inom sådana skrankor, följer ock der-
af att ingen tärkands och rättrådig man nu
kan välja denna lärarabana, i afsigt att der
utveckla sin fulla vsrksamhet. Endatt timlig
bergning torde derför ofta rog locka likgil-
tiga individer in på batran. — Mrn i allt fall,
hvad lif kau en prestman gifva sin församling,
då det ord han törkunnar är bundet vid döda
dogmer, hvilka stundom kunna strida mot
hans för:uft, hvaremot ordet, fritt utveckladt,
måste gifva lif, eftersom dat i sig sjolf är
auda och lif.
Ett annat hinder liggor i dan presterliga
befordringslagen och aflöningsförfattningarna,
ty icke är det förnuftigt att en furste eller
några konsistorieledamöter åt församlingen
utse dess själasörjare, eller stt man vid val
på de trenne veteranerna ofta har intresse
att gifva sin röst åt der åldrigaste och bräck-
ligaste, den man föret hoppas blifva qvitt.
Dötta är et missförbållande, som kraftigt bi-
dragit till likvöjdhet för religionen, moraliskt