Hvad som främst göres oss behof. Vid ett folkmöte i Dimbo (Småland) afgaf en deltagare deri ett anförande, väl förtjent att komma till en större allmänhets kunskap, hvarför vi här meddela det väsentligaste deraf: Vore förhå landet i det euskilda samfundslifvet ett bättre, så skulle sannerligen ej behöfvas så mycket fåfängt lagstiftande och reglementeravde om den ene samhällsnedlemmens förhållande till den andre. En sådan ståudsoch rangskilned, som ännu lifräres, uppstode ej då, ej heller ett sådant olycksbrisgande svalg mellan embetsmän och folket. Ej beiler skulle då uppenbara sig dessa rättegångar om småsaker, hvilkas värde ofta icko gå så bögt som första tingskostnaden. Icke heller skulle så många som vu lemna fosterjorden, öfvergifvardo mot naturens fasta ordning både maka och barn samt upder hånlöje öfver ait de förat lyckat: bedraga grannar, samhällsmedlemmar eller ett belt samhälle. Icke fordradas då så många voteriagar i riksförsamlingar eller andra samlingar, der allmänna frågor afgöras, och der en stor del af deltagarne mer eller mindre medvetet ledo3 af sin lilla egennytta, hvarigenom t. ex. skilda åsigter uppkomma om man är säteriegare eller skattejordsegare, bränvinstillverkare, kapitalist eller löntagare, landtbo eller stadsbo o. s. v. Mer, torde en och annan invända, allt detta veta vi förut och detta kan iovgen hjelpa, enär vi hafva det för — syndens skull. — Ja väl! Det är mycket som vi förut väl veta och hvarom vi-alltför ofta blifvit erinrade, utan att ändock, gudnås, rätta oss derefter. Jag ville emellertid i all välmening och anspråkslöst hafva meddelat min tanke, att vi nämligen behöfva framför allt lägga css vinn derom att-vid alla våra offentliga förhandlingar lika väl som i det enskilta samfärdslifvet kraftigt söka kufva småsinnet, den låga egennyttan och aAfuadsjukan, samt i stället låta fosterlandskänsla och menniskokärlek, hvilka båda i sin renhet äro mäktiga af billiga uppoffringar för så väldet allmännas som den enskildtes väl, utgöra ledstjernor för vårt tänkeoch handlingssätt; enär just deraf följer en grundfast samhällsutveckling. Dock, eturu det sålunda skulle egentligen bero på oss sjelfva att när som helst göra vår samhälltlycka, synas äfven bestående institutiorer och gällande lagstiftning i sin mån lägga hinder deremot. Jag menar förnämligast våra kyrkliga förhållanden samt de af staten hittills medgifna ringa medel och uppoffringarne för folkapplysnisgen. Det är väl först och främst icke lifgifvande för en själaberde, att han skall vara med ed fastburden vid gamla dogmer eller lärosatser, som forntida kyrkomöten eller voteringar faststält. Ty som den frige anden icke kac utvecklas inom sådana skrankor, följer ock deraf att ingen tärkands och rättrådig man nu kan välja denna lärarabana, i afsigt att der utveckla sin fulla vsrksamhet. Endatt timlig bergning torde derför ofta rog locka likgiltiga individer in på batran. — Mrn i allt fall, hvad lif kau en prestman gifva sin församling, då det ord han törkunnar är bundet vid döda dogmer, hvilka stundom kunna strida mot hans för:uft, hvaremot ordet, fritt utveckladt, måste gifva lif, eftersom dat i sig sjolf är auda och lif. Ett annat hinder liggor i dan presterliga befordringslagen och aflöningsförfattningarna, ty icke är det förnuftigt att en furste eller några konsistorieledamöter åt församlingen utse dess själasörjare, eller stt man vid val på de trenne veteranerna ofta har intresse att gifva sin röst åt der åldrigaste och bräckligaste, den man föret hoppas blifva qvitt. Dötta är et missförbållande, som kraftigt bidragit till likvöjdhet för religionen, moraliskt