En salen hund. I gårdagens Göteborgspost läses följande skildring: Rötmåvsaden Var fb ANG de gamla fruntimmer, som vid kaftebordet, i sällskap med liktänkande, för öfrigt i pantalonger klädda personligheter fällt tårar öfver Moppes och Azors oskyldiga lidanden, då dessa icke ögonblickligen kunde nafsa i sig de erbjudna sockerbitarne, kommo öfverens om att det skulle vara ett barbari att längre behålla förordningen om munkorgar för hundar som pryda gatorna med sin närvaro. Men förordningen har ännu ej blifvit upphäfd, och såsom nedanstående torde utvisa, bör man vara tacksam derför, då rabies canina ännu visar sig vara någonting, för hvilket till och med en dålig witz till hundens förmån skulle frysa fast på läpparne. I söndags på eftermiddagen märkte egaren af en stor och stark vindthund, hvilken nästan alltid fått gå utan nosgrimma, enär han hade god tillsyn och aldrig tilläts gå ut på gatan utan att vara ledd i band, att djuret började tugga fradga och synbarligen var sjukt. Som en djurläkare bodde midt emot, blef denne efterskickad. Förmodligen i egenskap af vetenskapsman — af samma skola som för en tid sedan mot medicinskt-vetenskapligt bildade personers utlåtande förklarat att rabies icke fanns här i staden — förklarade veterinärlikaren med ett fint småleende, att hundens egare tillfölje af den i staden utbredda förskräckelsen för rabies vore rädd, hvilket dock ej vore att undra på, men tillade Ac vd. or RR I REN SV TR NNE ESP IN lent ng VAN ER PAR BR MR Mr ÖN nt NN ÄNDE NER LT Le