besparing utgör rdr 232,200.
REESPIKOSSESAN FE NAD Nb SELENE
EPen arkeologcgiska kongres-
semn i Köpenhamn
fortsatta sina förhandlingar i onsdags. Der-
vid presidersåe prof. Carl Vogt. Man sys-
selsatte sig hafvadsakligen med de s. k.
Kjökkermöddingerza. ;
Ett särdeles intressant föredrag härom hölls
af etatsrådet Steenstrup:
Det är nu omkring 20 år sedan, anmärkte han,
som Forchhammer, i förening med Worsaae och
talaren. upptäckte kjökkenmöddingerna, och ge-
dan den tiden hafva omkring ett halft hundrade
sådana blifvit undersökta. Pn kjökkenmöddings
utseende kinner man, när man sett den vid
Sölager, men BSölager-högen är icke en af de
största. De finnas, bvilka äro 10, ja 20 gånger
så stora, såsom t. ex den vid Meilgård på Jut-
land. Talaren förevisade en kolorerad plansch
at kjökkenmöddingen vid Fredrikssund, sedd i
genomskirning. Högarna framträda såsom oregel-
bundna ssmmanhbopningar af skal af ostron,
musslor och ännu tre andra arter af ätliga skal-
djur, nistan alltid af stora och väl utvecklade
individer,- aldrig at andrå (oätliga) skaldjur.
Dessutom finnas der många ben af fisk, isynner-
het af kabiljo och torsk, af fåglar, nämligen
svanen, några arter vildänder och hönsfoglar.
Tjädern och pinguinen, hvilka nu tro utdöda i
Danmark, anträffas båda; af däggdjur finnas der
hjort, rådjur, vildsvin och uroxe, hvilken sist-
nämnde icke funnits i Danmark under de sed-
naste 2 X 3.000 åren. Märkligt tr, att man icke
fonnit ett enda spår af ren och elg, medan ko-
tor af sistnämnda djur allmänt förekomma i de
danska mossarna och på 30 särskilda ställen ben
af renar blifvit funna. Ännu mindre finner man
lemningar af mammuthb eller andra djur, som iro
äldre än renperioden. Af köttätande djur träffar
man på björnen, vargen, lodjuret och hunden.
Fåglarnas benkotor äro till stor del förtärda,
dock icke af menniskorna, utan af dessas hun-
dar. Det år en öfverallt gjord iakttagelse att
alla de sprödare ben, som hundarna kunnat äta,
äro borta, och de hårdare benen bära tydligen
märke deraf, att ändarna äro afgnagda af hun-
dar Detsamma gäller om däggdjurens kotor och
syhes tydligen ådagaläigga, att hundarna varit
tama, eftersom de på regelmessigt sätt deltagit
i menniskornas måliider. Af de bibehållna be-
nen äro alla märgbenen sönderbrutna af menni-
hand, för att märgen skulle kunna uttagas, andra
äro afgnagda af hundarna.
Vi komma nu till de af menniskor tillverkade
föremål, som finnas i högarna. De bestå för
det första af en mängd redskap af ben, dernist
en ännu större rikedom af aflånga flintskifvor,
som man kallat knifvar, ehuru de icke äro några
knifrar, då de icke kunma begagnas till att skära,
utan endast till att såga med; vidare de vilbe-
kanta små trekantiga, tillhuggna flintredskapen,
som med lika litet skil fått namnet yxor. At
slipade flintsaker har man funnit endast några
få, t. ex. en pil och två små yxor. Slutligen
finnas der aska, mycket kol och hundratals ste-
nar, som varit utsatta för elden och förmodligen
varit begagnade till eldstider.
Den befolkning, som åt oss efterlemnat dessa
egendomliga minnesmärken, har lefvat i sienål-
dern; ty ännu har man aldrig tunnit ens det
ringaste spår af brons eller jera. Räkna viefter
de särskilda växt-perioderha i Danmark, efter
furans, ekens och bokens period, måste kjökken-
möddingerna hänföras till furu-perioden. Uroxen
förekommer ej i vår (Danmarks) brons- eler
jern-ålder, utan tillhör uteslutande stenåldern.
Hos en uroxe, som blifvit uppgräfd på Möen,
hade talaren funnit magen uppfylld med furu-
barr. Då den ifrågavarande befolkningen dödat
djur af nämnda art, är dess hinförande till sten-
åldern dermed gitfven.
Befolkningen har lefvat utefter kusterna såsom
fiskare och jägare, dock icke såsom nomader.
Att de haft fasta bostäder, framgår af djurko-
torna. Man känner nämligen noga tiderna för
de unga djurens tandbyte och har derigenom
kunnat se, att i en kjökkenmödding finnas djur,
som blifvit dräpta under olika månader af året.
Sjelfva boningarna, hafva vi dock icke funnit
några spår utaf. Några antaga, att sten-monu-
menten varit menniskoboningar. Detta vill tala-
ren icke påstå, men så mycket ville han siiga,
att han ansåge stengrafvarna och jättestugornasam-
tidiga med kjökkenmöddingerna; ja, de härröra
kanske i många fall från just de ifrågavarande
individerna. Talaren slutade med att yttra, det
upptäckten af Kjökkenmöddingerna hade till sin
förutsättning de förut af Thomson och Nilsson
gjorda undersökningarna. .
Detta anförande helsades med lifligt bifall.
I diskussienen deltogo för öfrigt brr Wor-
saae, Hebert, Dupont, Desor, Hildebrand,
Lerch, Boartrand, Cazalio de Fondouce och
Cab adfrinn sn