besparing utgör rdr 232,200. REESPIKOSSESAN FE NAD Nb SELENE EPen arkeologcgiska kongressemn i Köpenhamn fortsatta sina förhandlingar i onsdags. Dervid presidersåe prof. Carl Vogt. Man sysselsatte sig hafvadsakligen med de s. k. Kjökkermöddingerza. ; Ett särdeles intressant föredrag härom hölls af etatsrådet Steenstrup: Det är nu omkring 20 år sedan, anmärkte han, som Forchhammer, i förening med Worsaae och talaren. upptäckte kjökkenmöddingerna, och gedan den tiden hafva omkring ett halft hundrade sådana blifvit undersökta. Pn kjökkenmöddings utseende kinner man, när man sett den vid Sölager, men BSölager-högen är icke en af de största. De finnas, bvilka äro 10, ja 20 gånger så stora, såsom t. ex den vid Meilgård på Jutland. Talaren förevisade en kolorerad plansch at kjökkenmöddingen vid Fredrikssund, sedd i genomskirning. Högarna framträda såsom oregelbundna ssmmanhbopningar af skal af ostron, musslor och ännu tre andra arter af ätliga skaldjur, nistan alltid af stora och väl utvecklade individer,aldrig at andrå (oätliga) skaldjur. Dessutom finnas der många ben af fisk, isynnerhet af kabiljo och torsk, af fåglar, nämligen svanen, några arter vildänder och hönsfoglar. Tjädern och pinguinen, hvilka nu tro utdöda i Danmark, anträffas båda; af däggdjur finnas der hjort, rådjur, vildsvin och uroxe, hvilken sistnämnde icke funnits i Danmark under de sednaste 2 X 3.000 åren. Märkligt tr, att man icke fonnit ett enda spår af ren och elg, medan kotor af sistnämnda djur allmänt förekomma i de danska mossarna och på 30 särskilda ställen ben af renar blifvit funna. Ännu mindre finner man lemningar af mammuthb eller andra djur, som iro äldre än renperioden. Af köttätande djur träffar man på björnen, vargen, lodjuret och hunden. Fåglarnas benkotor äro till stor del förtärda, dock icke af menniskorna, utan af dessas hundar. Det år en öfverallt gjord iakttagelse att alla de sprödare ben, som hundarna kunnat äta, äro borta, och de hårdare benen bära tydligen märke deraf, att ändarna äro afgnagda af hundar Detsamma gäller om däggdjurens kotor och syhes tydligen ådagaläigga, att hundarna varit tama, eftersom de på regelmessigt sätt deltagit i menniskornas måliider. Af de bibehållna benen äro alla märgbenen sönderbrutna af mennihand, för att märgen skulle kunna uttagas, andra äro afgnagda af hundarna. Vi komma nu till de af menniskor tillverkade föremål, som finnas i högarna. De bestå för det första af en mängd redskap af ben, dernist en ännu större rikedom af aflånga flintskifvor, som man kallat knifvar, ehuru de icke äro några knifrar, då de icke kunma begagnas till att skära, utan endast till att såga med; vidare de vilbekanta små trekantiga, tillhuggna flintredskapen, som med lika litet skil fått namnet yxor. At slipade flintsaker har man funnit endast några få, t. ex. en pil och två små yxor. Slutligen finnas der aska, mycket kol och hundratals stenar, som varit utsatta för elden och förmodligen varit begagnade till eldstider. Den befolkning, som åt oss efterlemnat dessa egendomliga minnesmärken, har lefvat i sienåldern; ty ännu har man aldrig tunnit ens det ringaste spår af brons eller jera. Räkna viefter de särskilda växt-perioderha i Danmark, efter furans, ekens och bokens period, måste kjökkenmöddingerna hänföras till furu-perioden. Uroxen förekommer ej i vår (Danmarks) bronseler jern-ålder, utan tillhör uteslutande stenåldern. Hos en uroxe, som blifvit uppgräfd på Möen, hade talaren funnit magen uppfylld med furubarr. Då den ifrågavarande befolkningen dödat djur af nämnda art, är dess hinförande till stenåldern dermed gitfven. Befolkningen har lefvat utefter kusterna såsom fiskare och jägare, dock icke såsom nomader. Att de haft fasta bostäder, framgår af djurkotorna. Man känner nämligen noga tiderna för de unga djurens tandbyte och har derigenom kunnat se, att i en kjökkenmödding finnas djur, som blifvit dräpta under olika månader af året. Sjelfva boningarna, hafva vi dock icke funnit några spår utaf. Några antaga, att sten-monumenten varit menniskoboningar. Detta vill talaren icke påstå, men så mycket ville han siiga, att han ansåge stengrafvarna och jättestugornasamtidiga med kjökkenmöddingerna; ja, de härröra kanske i många fall från just de ifrågavarande individerna. Talaren slutade med att yttra, det upptäckten af Kjökkenmöddingerna hade till sin förutsättning de förut af Thomson och Nilsson gjorda undersökningarna. . Detta anförande helsades med lifligt bifall. I diskussienen deltogo för öfrigt brr Worsaae, Hebert, Dupont, Desor, Hildebrand, Lerch, Boartrand, Cazalio de Fondouce och Cab adfrinn sn