mycket af lifvet och lärt sig, att man äfven af den mest sladdrande tunga kan inhemta något, som är värdt att höra. Prostinnan började genast: — En obeskrifligt älskvärd och behaglig svägerska, fru Malmberg fått, ett riktig tlitet gött barn och rik sedan, ja så rikjatt hon är väl den rikaste här på orten, hon, gubben Romans: enda arfvinge. Af nio barn är hon det enda, han har qvar. Det har sett ut, som om gubben af ödet varit bestämd att ärfva alla sina barn, och det var väl ingen menniska, som trodde att lilla Ester skulle få lefva; men hon gjorde det ändå, och Roman fick nöja sig med atthaärft åtta barn. Gud skall veta, att han gjort allt för att skada och förderfva äfven den här stackars flickan, så icke är det hans fel om hon lefver. Ingen kan begripa hur hon blifvit en så älskvärd varelse, som hon är, för en elakare och otäckare unge än hon var, kan man icke göra sig begrepp om. A propos, hur mår den lilla dottern, det lilla rara barnet? — Olga sofver, hon mår utmärkt väl, svarade Nanny småleende. — Det kan jag tro, hon kan väl icke annat än må väl, somhar en sådan mor. Fru Malmberg känner väl till brukspatron Romans lefnadshistoria? — Högst obetydligt, genmälte Nanny. — Har ni icke hört den? I så fall kan