mycket af lifvet och lärt sig, att man äfven
af den mest sladdrande tunga kan inhemta
något, som är värdt att höra.
Prostinnan började genast:
— En obeskrifligt älskvärd och behaglig
svägerska, fru Malmberg fått, ett riktig tlitet
gött barn och rik sedan, ja så rikjatt hon är
väl den rikaste här på orten, hon, gubben
Romans: enda arfvinge. Af nio barn är hon
det enda, han har qvar. Det har sett ut,
som om gubben af ödet varit bestämd att
ärfva alla sina barn, och det var väl ingen
menniska, som trodde att lilla Ester skulle
få lefva; men hon gjorde det ändå, och Ro-
man fick nöja sig med atthaärft åtta barn.
Gud skall veta, att han gjort allt för att
skada och förderfva äfven den här stackars
flickan, så icke är det hans fel om hon lef-
ver. Ingen kan begripa hur hon blifvit en
så älskvärd varelse, som hon är, för en
elakare och otäckare unge än hon var, kan
man icke göra sig begrepp om. A propos,
hur mår den lilla dottern, det lilla rara
barnet?
— Olga sofver, hon mår utmärkt väl, sva-
rade Nanny småleende.
— Det kan jag tro, hon kan väl icke an-
nat än må väl, somhar en sådan mor. Fru
Malmberg känner väl till brukspatron Ro-
mans lefnadshistoria?
— Högst obetydligt, genmälte Nanny.
— Har ni icke hört den? I så fall kan