FSS — Det fins inga konservativa mer, sade general Hazelius på ett valmöte för 8 månader sedan. Om detta var gant då — hvilket ej bör betviflas, enär yttrandet fälldes af en man som sjelf haft mera beröring med konservativa än liberala — så är det deremot nu icke längre träffande. Beviset derpå ligger i en i dessa dagar utkommen broschyr med titeln: Andra -kammar:ns mä under riksdagarne 1867—1869; Författaren till denna broschyr säger sig icke vara riksdagsman, och är det troligen icke heiler. Sin kunskap om andra kammarens män säger han sig ha hämtat uv kammarens protokoller, men han berättar om åtskillige af dessa män mycket som ej san inhämtas ur några protokoller; och till sin kunskap om sådane som icke yttrat sig kan han ej heller ha haft tillräcklig ledning af nämnda handlingar. Han sorterar getterna och fåren efter partibildningarne och detta kan, hvad de sednare beträffar, icke ha varit möjligt, utan att en eller flera riksdagsmän gått honom tillhanda med upplysningar. Gillande och klander af de förra representanterna äro öfverhufvud lika ytterliga. Intetdera synes vara i första rummet rättadt efter personernas karakter eller . förmåga, utan efter deras politiska tänkesätt. TFörträffliga eller åtminstone goda riksdagsmän äro i denna författares ögon alla de som hålla på en jr konungamakt, statskyrkans välde öffer samvetena, indelningsverket, dödsstraffet, de nuvarande statsanslagen och höga tullar, helst om de derjemte vilja strypa alla privatbanker. Dåliga representanter eller åtminstone ovärdiga att återväljas äro de som med någon större värma omfatta kulturfrågor, hvilka författaren omtalar med ett omätligt förakt; och nästan som förlorade subjekter anses de många riksdagsmän, hvilka haft någon gemenskap med den nyliberala klubben. Ja, ickelens de som äro intelligenta finna nåd för hans ögon. Renhårigt konservativa skola riksdagsmän vara. Eljest bort med dem! En mera partisk teckning af riksdagsmän än demnpa har man sällan sett; och lika litet som sanningens eger den stilens förtjenst.