hvilken Hlliogats dem genom borttagandet at
pilen från sve iska koppsrmyntet, hvilken pil
blifvit ditsatt till en åminnelse af dalfolkets
trohet och tapperhet i striden mot danskar-
ne... Den. allmänna meningen var, att ro
geringen handlat mycket illa mot dalkarlarne.
En bygdv olikhet med en annan gifver sig
tillkävsna på många sätt och, bland annat, i
de sånger som sjungas i provinsen. Doua
gäller naturligtvis icke om alla sånger, af
hvilka några äro af en allmän och föga be-
tecknande karakter. Så är det t. ex. icke
gerna möjligt att draga någon slatsats med
hänseende till det provinsiela skaplynnet af
följande qväde; hvilket man till sin-förvåving
ofta hör framsjungas af den upländske bond-
drängen, der han, .bredmynt och kutrygzig,
lunkar bakom plogen:
Jag är en puegrim från Delos stränder,
Från Vänskapsöarne jag nu anländer etc.
Deremot — hurn naturligt faller ået sig
icke att höra skärgårdsgossen uppstämma :
När stormen öfver hafvet flyger
Och skutan under seglen går o. 8. Y.
Skärgårdsboen är i allmänhet religiöst sin-
nad och antager en Guds tilväro — isynner-
het när. fisket är. godt... Emellertid röjer, så-
som bekant, äfvea en god kristea i många
hänseexden sia nära förvandtrkap med stof-
tet, och särskildt är uppoffringea af allt tim-
ligt, hvilken vår religion ålägger sina bekän-
nare, en stötesten för en svag dödlig; isyn-
nerhet hafva lägre naturer svårt att fatta allt
det sublima, som ligger i försakelsen. Föl-
jande skärgårdsanekdot är i detta afseende
karakteristisk:
En söndag predikades i ett skärgårdska-.
pell öfver Petri fiskafänge, hvilken berät-
telse, sårom kävdt är, innehåller, att sedan
fiskarena hela natten arbetst och fått intet,
de likräl på mästarens ord ånyo utkastade
näten, hvarpå de erhöllo en stor myckenhet
fisk, så att båtarne öfrerlastades och började
sjunka. Slagne af detta under, förds de bå-
tarne i land och öfvergåfvo alltsammans
och följde Mästaren.
Man kan lätt föreställa sig hvilket djupt
intryck skulle väckas af en predikan, som så
nära berörde åhörarnes lafnadsförhållander,
ena sidan undret: storhet, å andra sidan
de judiska fiskarenas uppoffring, som öfver-
gåfvo altsammans ... Har fanns mycket att
öfveriävka och begrunda! Några skärgårda-
bor, som bavistat gudstjansten. diskuterade
under hemgåendet ämnet för dagens predikan,
hvarvid hvar:och en uttalade sin åsigt. Alla
voro i lika hög grad intagne aftförvåving, och
slotligen utbrast en af sällskapet i dessa ord:
De va då ena obegripliga menniskor, som
ölvergaf not och vät och nya båten och gaf
sej te att följa lösa kärn (karlen) åt! — —
Det faller af sig sjelft, att här, såsom an-
norstädes, åtskilligt af dot som händer och
sker tillskrifvos djetvulen, om hvilken man i
vårt land hör talas, om icke oftare, åtmia-
stona hvarje helgdag. Så visste man att be-
rätta, att en skeppare i skärgården, kä-d för
sin ovanliga styrka och vighet, vid ett till-
föllo från krogen utkastat ett dussin engelska
sjömän — ena idrott, hvilken, sårom öfrer-
skridaude ex menniskas måct, endast kuude
förklaras deraf, att han hade djsfvyulen hos
sig; — och föreföll det- mig, som om något
af den aktving maa hyste för den Oude kom
skepparen till del.
Men — vi lemna med nöje mysteriernas
underbara verld för verkligheten omkring 0as.
Här är oss godt att vara, och här må vi i
dubbelt mått njuta turistens företrädesrätt att
lemna bakomesig både det fysiska lifvet: kraf
och tankens marter! ... Der segla lätta moln
på himmelen; der står den allvarliga granen,
våra stränders prydvad och skylten på vårt
lands fattigdom; i luften kretsa fiskmåsarne,
och den förrinnande vågen gifver glömskans
bild. Der syns ett segel! Båt, ohoj! Tag
mig ombord! Nufär jag der och får af gunst
och nåd sköta rodret.Z2I fören sitter skär-
gårdsflickan, halft tillbakalutad mot sjötbå-
tens spant. Eno fritk bramsegelskultje stryker
fram öfver fjärden och leker med en look af
hennes hår — och jag betraktar båda.
Jag tycker om skärgårdiflickan — denna
fri-ka och kraftiga typ, som lefver i arbetet,
älskar nöjet, är mödig i faran och håller hom-
bygden kär! Hennes hvita tänder, hennes
solbrända hy och -öfverarmens svällda musk-
ler förläna henne dea skönhet, som läkaren
och gymnasten beundra, och gilva en avinog
om den Vfskraftiga natur, som gått före ci-
vilisationen oca varit folkens moder och amma.
Hor. har många systrar i lifvet, som äro ri-
kare än hon, men derför icke lyckligare; och
af det gemensamma skönhetsarfvet har hon
icke undfått den sämre deler, då hon fick
röstens klang och ögats glans och den helsans
fullhet, som låter bloden snabbt puliera och
spränger den hemväfda dukens ränning. Det
är sannt, att skärgårdsflickans skönhet icke
är af dot slag, som stifiar lag för idealet,
men det är mycket som konsten går miste
om, hvilket — dess bättre — kommer slägtet
till godo.
Jag gör dessa betraktelser i båten, der jag
för öfrigt är en underordnad person, ty flickan
kommenderar och jag lyder. Hon ropar ofter
hvartansat! Hsl an skotet, herre, så skjuter
skutan bättre fart! — , Fall — Lofva!t
-— till hvilket allt jag genmäler: jag faller
helst.
Hvar finne3 det land och den tid, der icke
kärleken spelat en roll? Här har den mäk-
tiga bundsförvandter. Tänkom oss en vacker
vårmorgon, då solens glänsande klot fö yller