Job villa åtlyda befallningen. — Dröj litet! ropade Constant, under det han med ett kraftigt årtag förde båten åt sidan. — Den der tingesten skulle lätt kunna stjälpa 088 i vattnet. I detsamma plaskade han starkt med årbladet i vattnet, och till min stora förvåxing började trädstammen att röra sig. En trekantig böjlig svans piskade vattnet, sidogrenarne förvandlade sig till ben med simfötter, ett ohyggligt gap med en dubbel rad af skarpa tänder öppnade sig och det hela försvann med en plaskning under vattenytan. Strandskatan flög skriande bort, medan de blommande växterna försvunno med odjuret i djupet. Jag stod mållös af förvåning, Job bleknade af skrämsel och Constant hånlog i skägget. Det var en ksjman och till på köpet ett an exemplar; han var minst 15 fot ng. Jag bad Constant om en förklaring, och han yttrade följande: När den varma årstiden inträffar, då träsken uttorka, faller kajmaner i dvala och borrar sig ned i dyn mellan vattenväxterna, der han ligger 2 å 3 månader. Dyn fäster sig vid honom under tiden, och växtfrön, som falla deri, gro och skjuta hastigt upp vid för öfrigt gynsamma växtlighetsförKållanden. När regntiden åter inträffar och vattendragen börja svälla upp och fylla träsken och de naturliga dammarna, vaknoar kajmanen åter till lif och stiger upp mot ytan. Finner han då ej tillräckligt med lifsmedel i de vatten, han xu bebor, så utvandrar hav. Han fyller då sina lungor med luft, för att blifva lättare, och flyter med strömmen till andra trakter. Den kringdrifvande kajmanen, som ännu lefver i ett slags yrvaket tillstånd, är dock icke farlig; det är tillräckligt att ropa eller slå i vattnet för att skrämma och drifva honom på flykten. Längre fram i samma beskrifzing berättar författaren följande historia: Vid en andjagt, då vi sköto skott på skott, af hvilka smällarna upprepades af tusende ekon i de omkriogliggande skogaraa, kom min hund springande mot mig; han hade afalitit kedjan, hvarmed han stått bunden, och kastade sig ru i vattnet för att fånga de änder, som blifvit skjutna. Roli varen klok hand; han lät de döda änderna, som han alltid hade tillfälle att taga, bli liggande och jagade de, som endast blifvit felskiutna. En af dessa, som flöt lugnt på vattnet, lät hunden närma sig, men då han var färdig att hugga i henne, flög hon med ansträngasing ett stycke derifrån. Detta upprepades flera gånger, och hunden kom derigenom ett temligen långt stycke från stranden. Jag kallade Rolf med höga rop, då jag ej gerna såg att han begaf sig så långt at på det okända vattnet; men han lydde ej, ifrig som han var att slutligon taga fågeln, hvilken liksom genom ett trolleri så många gånger uadslappit honom. Ungefär i midten af dammen grep han äntligen flyktingen, som blifvit alldeles utmattad af ansträngning. Rolf simmade stolt tillbaka med sitt byte i mannen; han tog kraftiga tag och ristade gång efter annan sina långa våta öron. Plötsligt stannade han och släppto anden. — Rolf, Rolf! ropade jag. Han svarade med ett långt utdraget tjut, på en gång ett rop om kjelp och ett ångestskri. Derute föregick en ohygglig scen. Liksom fasthållen af osymliga band, kunde den stackars Rolf ej röra sig ur fläcken, men mindt efter minut sjönk han djupare; ban pulsade krampaktigt i vattnet med framtassarne, liksom en simmare, som håller på att drunkna, och utstötte förtviflade tjut. Jag trodde att det var vattenväxter, som slingrat sig omkring hans ben och hindrade honom från att komma vidare. — En kajman, en kajman! Skjut då, för Guds skald! ropade Constant, som hastigt kom framspringande. Jag sköt så hastigt jag kunde; Constant hojtade och kastade steaar i vattnet, men allt var förgäfves; odjuret ville ej släppa sitt rof. Min stackars Rolf sjönk långsamt under vattnet, under det han med ett sorgligt tjut, som kom mig att rysa, sände oss sitt sista farväl. Vattnets spegel, som ett ögonblick varit krasad, blef åter slät, blank och solig som förut. Rolf var försvunnen. Jag var djupt upprörd och ville hämnas min trogna hund genom att lura på kajmanen, när han lemnade vattnet och förde sitt byte bland vassen för att uppäta det. Constant väckte dock ho: mig andra tankar. — Ni kan få sitta här i tjugufyra timmar, utan att ändå få se någonting. När kajmanen har dränkt sitt rof, släpar han det till det djupaste stället på bottnen, der han har sin matsal, och der förvarår ban det, tilla det börjar ruttna. Jag har flora gånger bevittnat samma sorgliga scen som nyss. Såvida kajmanen ej är mycket hungrig, eppäter han aldrig sitt byte straxt; han dränker detlångsamt genom att gripa det vid ett ben och utan att visa sig. Ni kan vara öfvertygad om, att Rolf blifvit sålunda gripen af ett af dessa fruktansvärda odjur, ty i växter eller sjögräs skulle en så stark och liflig hund, som han var, ej fastnat.