Job villa åtlyda befallningen.
— Dröj litet! ropade Constant, under det
han med ett kraftigt årtag förde båten åt sidan.
— Den der tingesten skulle lätt kunna stjälpa
088 i vattnet.
I detsamma plaskade han starkt med år-
bladet i vattnet, och till min stora förvåxing
började trädstammen att röra sig. En tre-
kantig böjlig svans piskade vattnet, sidogre-
narne förvandlade sig till ben med simfötter,
ett ohyggligt gap med en dubbel rad af skarpa
tänder öppnade sig och det hela försvann med
en plaskning under vattenytan. Strandskatan
flög skriande bort, medan de blommande väx-
terna försvunno med odjuret i djupet.
Jag stod mållös af förvåning, Job bleknade
af skrämsel och Constant hånlog i skägget.
Det var en ksjman och till på köpet ett
an exemplar; han var minst 15 fot
ng.
Jag bad Constant om en förklaring, och
han yttrade följande: När den varma årstiden
inträffar, då träsken uttorka, faller kajmaner
i dvala och borrar sig ned i dyn mellan vat-
tenväxterna, der han ligger 2 å 3 månader.
Dyn fäster sig vid honom under tiden, och
växtfrön, som falla deri, gro och skjuta ha-
stigt upp vid för öfrigt gynsamma växtlighets-
förKållanden. När regntiden åter inträffar och
vattendragen börja svälla upp och fylla trä-
sken och de naturliga dammarna, vaknoar kaj-
manen åter till lif och stiger upp mot ytan.
Finner han då ej tillräckligt med lifsmedel i
de vatten, han xu bebor, så utvandrar hav.
Han fyller då sina lungor med luft,
för att blifva lättare, och flyter med ström-
men till andra trakter. Den kringdrifvande
kajmanen, som ännu lefver i ett slags yrvaket
tillstånd, är dock icke farlig; det är tillräck-
ligt att ropa eller slå i vattnet för att skräm-
ma och drifva honom på flykten.
Längre fram i samma beskrifzing berättar
författaren följande historia:
Vid en andjagt, då vi sköto skott på skott,
af hvilka smällarna upprepades af tusende
ekon i de omkriogliggande skogaraa, kom min
hund springande mot mig; han hade afalitit
kedjan, hvarmed han stått bunden, och ka-
stade sig ru i vattnet för att fånga de änder,
som blifvit skjutna. Roli varen klok hand;
han lät de döda änderna, som han alltid hade
tillfälle att taga, bli liggande och jagade de,
som endast blifvit felskiutna.
En af dessa, som flöt lugnt på vattnet, lät
hunden närma sig, men då han var färdig
att hugga i henne, flög hon med ansträngasing
ett stycke derifrån. Detta upprepades flera
gånger, och hunden kom derigenom ett tem-
ligen långt stycke från stranden. Jag kallade
Rolf med höga rop, då jag ej gerna såg att
han begaf sig så långt at på det okända vatt-
net; men han lydde ej, ifrig som han var att
slutligon taga fågeln, hvilken liksom genom
ett trolleri så många gånger uadslappit ho-
nom. Ungefär i midten af dammen grep han
äntligen flyktingen, som blifvit alldeles ut-
mattad af ansträngning. Rolf simmade stolt
tillbaka med sitt byte i mannen; han tog
kraftiga tag och ristade gång efter annan sina
långa våta öron. Plötsligt stannade han och
släppto anden.
— Rolf, Rolf! ropade jag. Han svarade
med ett långt utdraget tjut, på en gång ett
rop om kjelp och ett ångestskri.
Derute föregick en ohygglig scen.
Liksom fasthållen af osymliga band, kunde
den stackars Rolf ej röra sig ur fläcken, men
mindt efter minut sjönk han djupare; ban
pulsade krampaktigt i vattnet med framtas-
sarne, liksom en simmare, som håller på att
drunkna, och utstötte förtviflade tjut.
Jag trodde att det var vattenväxter, som
slingrat sig omkring hans ben och hindrade
honom från att komma vidare.
— En kajman, en kajman! Skjut då, för
Guds skald! ropade Constant, som hastigt
kom framspringande.
Jag sköt så hastigt jag kunde; Constant
hojtade och kastade steaar i vattnet, men
allt var förgäfves; odjuret ville ej släppa sitt
rof. Min stackars Rolf sjönk långsamt under
vattnet, under det han med ett sorgligt tjut,
som kom mig att rysa, sände oss sitt sista
farväl. Vattnets spegel, som ett ögonblick
varit krasad, blef åter slät, blank och solig
som förut.
Rolf var försvunnen.
Jag var djupt upprörd och ville hämnas
min trogna hund genom att lura på kajmanen,
när han lemnade vattnet och förde sitt byte
bland vassen för att uppäta det. Constant
väckte dock ho: mig andra tankar.
— Ni kan få sitta här i tjugufyra timmar,
utan att ändå få se någonting. När kajmanen
har dränkt sitt rof, släpar han det till det
djupaste stället på bottnen, der han har sin
matsal, och der förvarår ban det, tilla det
börjar ruttna. Jag har flora gånger bevittnat
samma sorgliga scen som nyss. Såvida kaj-
manen ej är mycket hungrig, eppäter han
aldrig sitt byte straxt; han dränker detlång-
samt genom att gripa det vid ett ben och
utan att visa sig. Ni kan vara öfvertygad
om, att Rolf blifvit sålunda gripen af ett af
dessa fruktansvärda odjur, ty i växter eller
sjögräs skulle en så stark och liflig hund,
som han var, ej fastnat.