arbete, som åligger en skärgårdsbo: från Möja församling till Stockholm är afståndet sju (7) svenska sjömil, hvilket, enligt hvad nyss nämndes, skall tilirvggaläxgas inom tiden från kl. 1 e. m. till kl. 5 å 6 följande morgon, således inom 16 timmar. Följande en medelväg, antaga vi, att vädret är godt och att således hvarken storm, motvind eller tjocka försvåra färden. Derjemte antaga vi, att vinden icke medgifver begagnandet af segel, hvilket naturligtvis ofta är förhållandet; vi antaga vidare, att hemresan fordrar lika lång tid som tata-resan. Häraf framgår följande recultat: 16 timmars resa till och 16 dito från Stockholm, 7 timmars uppehåll derstädes i och för handel m. m., således i rundt tal, 40 timmars resa med 14 mils rodd. Taga vi med i beräkningen det Stockholms-färden föregående fisket, få vi ett helt af mer än 50 timmars vakande (några få timmar undantagns) och 17 å 18 mils rodd. Sådant kallar jag arbete. Det fianes i svenska bokhandeln en liten, ganska läsvärd broschyr, benämnd En kanotfärd i Sverige af J. Macgregor. Vi taga oss frineten att derur anföra följande: Stockholm är också ett ställe, der man kan hvila ut i god ro, och detta behöfdes för skepparen på Rob Roy; ty oaktadt alls föresatser att icke arbeta för strängt, hade jag småningom vant mig vid att ro tvo timmar om dagen), och detta är för mycket. Det frestar för mycket på nerver och muskler. Under förra resan arbetade jag så strängt endast mot slutet af en tre månaders färd, och derefter följde ändock en reaktion, som äfven den kraftfullaste kropp måste vänta, då den anstränges öfver höfvan.) (Sid. 69). All aktning åt den i kroppsöfoingar och särskildt i rodå utom all fråga härdade författaren! Men en skärgårdsbo — karl eller qvinna — skulle 1e åt den ansträngning, som erfordras för att ro en båt af Rob Roys dimensioner och vigt — en båt som ledigt bäres på en mans axel och hvars hela laddng icke öfverstiger 20 skålpunds vigt! Må han deltaga i de till 3:dje dygnet uttänjda mödor, vi nyss skildrat; eller -— ännu helire — må han sida vid sida med skärgårdskarlen bestå en rodd sf endast tvänne timmar, då det gäller att i motvind och hög sjö drifva fram en sajötbåt, lastad med sex tunnor strömming och bortåt trettio vattondränkta sjötar med deras tillbekör af jernankaren och tunga stenar! — — — Under vintern bedrifves strömmingsfisket med not, hvilket fiskredskap: derför kallas vinternoten. En sådan är mycket dyr; och då dertill kommer, att den hvart fjerde år måste förnyas, brukar ett byalag förena sig om inköpet och underhållet af densamma, Så ega Löka byamän i Möja församling en vinternot, hvilken i inköp kostat 2.000 rår, men ock förleden vinter inbragte 5,000 samma mynt. Om hafvet är fiskarens förrådshus, är sjöboden hans sparbank. Der förvaras i tunnor den insaltade strömmingen och bildar on skatt, som under sommaren och hösten förkofras vecka från vecka. Häraf skola de stående ärliga utgifterna bestridas, såsom kronoutskylder, löner till tjenstefolk m. m.; härifrån tagas medlen till de uppköp för hushållet, hvilka göras på de 3. k. böstresorna. Slutligen är det saltströmmingen som går i utbyte mot spanmål, hvarvid fordom räknats I tunna råg mot 1, dito strömming, men under det sistförflutna året lika mot lika. x x Xx Hvar och on som, tedd af ett djapare introsse än biotta nyfikenbotens, uppmärksammat ställningar och förhållanden i Stockholms skärgård, har svårligen kuunat undgå att beklaga den förlust af tid och arbetskraft, som tillskyndas denna skärgårds befolkning genom de många resorna till hufvudstaden — och han frågar sig, om ej någon ändring häri kunde åstadkommas. I associationernas och ångans tidehvarf borde sådant icke höra till det omöjliga. Om en eller flera byar förenade sig om inköpet af en mindre ängbåt, afsedd att i såvidt möjligt reguliera turer till hufvudstaden transportera skärgårdens fisk och öfriga produkter?! — — Dertill erfordrades i främsta rummet beslatsamhet och endrägt, två ting, hvarpå ofta är större brist än på penningar. Ty hvad de sednare angår, är skärgården vida mer än upplandet ett tillhåll för de många, om ock små kapitalerna. Om vi, lomnande skärgårdens begränsade område, kasta en blick på de svenska fiskoriförbållandena i allmänhet, tränger sig den föreställningen ovilkorligen på 0ss, att dessa vigtiga förhållanden icke blifvit tillbörligt uppmärksammade, hvarken från statens eller den enskildes sida. Äfven den statistiska vetonskapen har, så vidt vi veta, gått förbi depna näringsgren. Dock eger vårt land den långa kuststräckan från Haparanda till Svinesund, för att ieka tala om de stora iunsiöarue och