arbete, som åligger en skärgårdsbo: från Möja
församling till Stockholm är afståndet sju (7)
svenska sjömil, hvilket, enligt hvad nyss nämn-
des, skall tilirvggaläxgas inom tiden från kl.
1 e. m. till kl. 5 å 6 följande morgon, såle-
des inom 16 timmar. Följande en medelväg,
antaga vi, att vädret är godt och att således
hvarken storm, motvind eller tjocka försvåra
färden. Derjemte antaga vi, att vinden icke
medgifver begagnandet af segel, hvilket na-
turligtvis ofta är förhållandet; vi antaga vi-
dare, att hemresan fordrar lika lång tid som
tata-resan. Häraf framgår följande recultat:
16 timmars resa till och 16 dito från Stock-
holm, 7 timmars uppehåll derstädes i och för
handel m. m., således i rundt tal, 40 tim-
mars resa med 14 mils rodd. Taga vi med
i beräkningen det Stockholms-färden föregå-
ende fisket, få vi ett helt af mer än 50 tim-
mars vakande (några få timmar undantagns)
och 17 å 18 mils rodd. Sådant kallar jag
arbete.
Det fianes i svenska bokhandeln en liten,
ganska läsvärd broschyr, benämnd En kanot-
färd i Sverige af J. Macgregor. Vi taga
oss frineten att derur anföra följande: Stock-
holm är också ett ställe, der man kan hvila
ut i god ro, och detta behöfdes för skeppa-
ren på Rob Roy; ty oaktadt alls föresatser
att icke arbeta för strängt, hade jag småning-
om vant mig vid att ro tvo timmar om da-
gen), och detta är för mycket. Det frestar
för mycket på nerver och muskler. Under
förra resan arbetade jag så strängt endast
mot slutet af en tre månaders färd, och der-
efter följde ändock en reaktion, som äfven
den kraftfullaste kropp måste vänta, då den
anstränges öfver höfvan.) (Sid. 69).
All aktning åt den i kroppsöfoingar och
särskildt i rodå utom all fråga härdade för-
fattaren! Men en skärgårdsbo — karl eller
qvinna — skulle 1e åt den ansträngning, som
erfordras för att ro en båt af Rob Roys di-
mensioner och vigt — en båt som ledigt bä-
res på en mans axel och hvars hela ladd-
ng icke öfverstiger 20 skålpunds vigt! Må
han deltaga i de till 3:dje dygnet uttänjda
mödor, vi nyss skildrat; eller -— ännu helire
— må han sida vid sida med skärgårdskar-
len bestå en rodd sf endast tvänne timmar,
då det gäller att i motvind och hög sjö drifva
fram en sajötbåt, lastad med sex tunnor ström-
ming och bortåt trettio vattondränkta sjötar
med deras tillbekör af jernankaren och tunga
stenar! — — —
Under vintern bedrifves strömmingsfisket
med not, hvilket fiskredskap: derför kallas
vinternoten. En sådan är mycket dyr; och
då dertill kommer, att den hvart fjerde år
måste förnyas, brukar ett byalag förena sig
om inköpet och underhållet af densamma,
Så ega Löka byamän i Möja församling en
vinternot, hvilken i inköp kostat 2.000 rår,
men ock förleden vinter inbragte 5,000 sam-
ma mynt.
Om hafvet är fiskarens förrådshus, är sjö-
boden hans sparbank. Der förvaras i tunnor
den insaltade strömmingen och bildar on skatt,
som under sommaren och hösten förkofras
vecka från vecka. Häraf skola de stående
ärliga utgifterna bestridas, såsom kronout-
skylder, löner till tjenstefolk m. m.; härifrån
tagas medlen till de uppköp för hushållet,
hvilka göras på de 3. k. böstresorna. Slutli-
gen är det saltströmmingen som går i utbyte
mot spanmål, hvarvid fordom räknats I tunna
råg mot 1, dito strömming, men under det
sistförflutna året lika mot lika.
x x
Xx
Hvar och on som, tedd af ett djapare in-
trosse än biotta nyfikenbotens, uppmärksam-
mat ställningar och förhållanden i Stockholms
skärgård, har svårligen kuunat undgå att be-
klaga den förlust af tid och arbetskraft, som
tillskyndas denna skärgårds befolkning genom
de många resorna till hufvudstaden — och
han frågar sig, om ej någon ändring häri
kunde åstadkommas. I associationernas och
ångans tidehvarf borde sådant icke höra till
det omöjliga. Om en eller flera byar före-
nade sig om inköpet af en mindre ängbåt,
afsedd att i såvidt möjligt reguliera turer till
hufvudstaden transportera skärgårdens fisk
och öfriga produkter?! — — Dertill erfor-
drades i främsta rummet beslatsamhet och
endrägt, två ting, hvarpå ofta är större brist
än på penningar. Ty hvad de sednare angår,
är skärgården vida mer än upplandet ett till-
håll för de många, om ock små kapitalerna.
Om vi, lomnande skärgårdens begränsade
område, kasta en blick på de svenska fisko-
riförbållandena i allmänhet, tränger sig den
föreställningen ovilkorligen på 0ss, att dessa
vigtiga förhållanden icke blifvit tillbörligt upp-
märksammade, hvarken från statens eller den
enskildes sida. Äfven den statistiska veton-
skapen har, så vidt vi veta, gått förbi depna
näringsgren. Dock eger vårt land den långa
kuststräckan från Haparanda till Svinesund,
för att ieka tala om de stora iunsiöarue och