Hvarjehanda nyheter.
Jagthistoria från WMelsinglånd.
Gubben Jan i Sund var på sin tid en sirdeles
skicklig lodskytt, och sällan hände det att han
från sinå jagtutflykter kom hem med tom väska,
berättar Gubben Noach i Aftonbladet. Tjäder-
jagten om våren älskade han dock mest, och
skydde inga mödor, när tiden för denna visser-
ligen högst intreszanta jagt kom. Under en af
dessa jagtfiärder höll dock gubben Jan på att
bli illa kuggad, men slumpen kom honom denna
gång till hjelp. Så här gick det till:
Under det gubben vid ett-tiden en vacker vår-
morgon lyssnande gick omkring i skogen, fick
han höra en tjäder, som med stor ifver slog sitt
spel, utan äning om att någon annan än hans
Hlskarinnor lånade örat åt den egendomliga, djupt
mystiska sången. Men gubben Jan kinde sig
tjusad äfven han och sprang efter spelet. Snart
fiek han en dunkel syn på fågeln, som satt nere
på en s. k. myrhals, der han, med utslagen stjert
och vingarne skrapande mot den frusna mossan,
dansade omkring efter sin egen behagliga melodi.
Ehura det ännu var rätt mörkt, gaf gubben Jan
sig dock icke tid att afvakta dagningen, utan
sköt, just som tjädern slog den s. k. klunken.
Men den gången. bommade gubben. Pelle
lyssnade en stund till det eko, som skottet åstad-
kom i skogen, men fortsatte derefter helt tran-
kilt. sin Klskogssång. Na skulle gubben Jan
ladda om.
Men — 0 ve! han bade tappat kruthornet!
En jägare kan lätt tänka sig gubbens sin
stämning i detta fatala ögonblick. Han var
dig, den gamla tjufskytten, att spricka af harm
och grämelse. Men lyckligtvis fick han snart
en id6, som gaf hans upprörda känslor en annan
riktning.
Han nedhukade sig på marken och klef på
händer och tötter — efter spelet — fram mot
fågeln. Den ännu rådande skymningen gynnade
honom, och han kom allt närmare och närmare.
Slutligen var han blott några alnar från tjädern,
som i sin ifver ingenting mirkte. Gubben låg
stilla och orörlig.
Tjädern förtfor att springa omkring, och ett
tu tre var han blott på en arms längd från den
lurande gubben. Hastigt utsträckte Jan armen,
och innan den tunga fågeln hunnit lyfta sig,
hade gubbens seniga fingrar omslutit den oför-
sigtige sångarens ben. Att han en minut deref-
ter låg stendöd i gubbens jagtviska torde ej
behöfva tilläggas.
m— necesse RR RR II————IREEE