Hvarjehanda nyheter. Jagthistoria från WMelsinglånd. Gubben Jan i Sund var på sin tid en sirdeles skicklig lodskytt, och sällan hände det att han från sinå jagtutflykter kom hem med tom väska, berättar Gubben Noach i Aftonbladet. Tjäderjagten om våren älskade han dock mest, och skydde inga mödor, när tiden för denna visserligen högst intreszanta jagt kom. Under en af dessa jagtfiärder höll dock gubben Jan på att bli illa kuggad, men slumpen kom honom denna gång till hjelp. Så här gick det till: Under det gubben vid ett-tiden en vacker vårmorgon lyssnande gick omkring i skogen, fick han höra en tjäder, som med stor ifver slog sitt spel, utan äning om att någon annan än hans Hlskarinnor lånade örat åt den egendomliga, djupt mystiska sången. Men gubben Jan kinde sig tjusad äfven han och sprang efter spelet. Snart fiek han en dunkel syn på fågeln, som satt nere på en s. k. myrhals, der han, med utslagen stjert och vingarne skrapande mot den frusna mossan, dansade omkring efter sin egen behagliga melodi. Ehura det ännu var rätt mörkt, gaf gubben Jan sig dock icke tid att afvakta dagningen, utan sköt, just som tjädern slog den s. k. klunken. Men den gången. bommade gubben. Pelle lyssnade en stund till det eko, som skottet åstadkom i skogen, men fortsatte derefter helt trankilt. sin Klskogssång. Na skulle gubben Jan ladda om. Men — 0 ve! han bade tappat kruthornet! En jägare kan lätt tänka sig gubbens sin stämning i detta fatala ögonblick. Han var dig, den gamla tjufskytten, att spricka af harm och grämelse. Men lyckligtvis fick han snart en id6, som gaf hans upprörda känslor en annan riktning. Han nedhukade sig på marken och klef på händer och tötter — efter spelet — fram mot fågeln. Den ännu rådande skymningen gynnade honom, och han kom allt närmare och närmare. Slutligen var han blott några alnar från tjädern, som i sin ifver ingenting mirkte. Gubben låg stilla och orörlig. Tjädern förtfor att springa omkring, och ett tu tre var han blott på en arms längd från den lurande gubben. Hastigt utsträckte Jan armen, och innan den tunga fågeln hunnit lyfta sig, hade gubbens seniga fingrar omslutit den oförsigtige sångarens ben. Att han en minut derefter låg stendöd i gubbens jagtviska torde ej behöfva tilläggas. m— necesse RR RR II————IREEE