——LNtooemgmmgogn
I ett af de sednast bit anlända numren
af tyska arbetaretidningen Volk-Zei-
tung förekommer en uppsats angående
ett ämne, som nyligen varit af oss i ett
par artiklar vidrördt.
Det är befogenheten af statens förmyn-
derskap öfver samhällsmedlemmarne som
i denna uppsats kriticeras. Vi meddela
här en exposå af uppsatsens innehåll:
Likasom vi i ekonomiskt hänseende ogilla
all statshjelp och helst se att menigheten och
enskilde i hvarje fall anlita blott egna kraf-
ter, likaså äro vi afgjorda motståndare till
statens obehöriga ingrepp i fråga om natio-
nens intellektuela och moraliska uppfostran.
Och vi önska ingenting högre än att princi-
pen af folkets sjelfansvarighet äfven på detta
område måtte göra sig gällande.
Härmed vilja vi visst icke ha sagt att sta-
ten är os3 likgiltig. Långt derifrån. Men vi
önska att folket icke må ledas framåt af sta-
ten, utan tvärtom, på det ej det ledsamma
förhållandet måtte kunna inträffa, att den sed-
nare qvarblifver på en ståndpuokt, som det
förra längesedan lemnat bakom sig.
Eller med andra ord:
Ur folkmedvetandet och icke ur någon an-
nan källa skola staten och dess organer hemta
sina grundsatser.
Säkerligen klingar detta icke väl i öronen
på dem, som i konungadömet med Guds nåde :
gerna vilja se en exponent af den högsta vis-
heten; och dock — om man blott icke till-
sluter ögonen för hvad som händer och sker —
måste man gilla vår uppfattning.
Ge vi akt på de under de sednaste 20 åren
genomförda ekonomiska reformerna — hvem
har varit läraren, hvem lärjungen? Hvems är
förtjensten, statens eller folkets?
Svaret på dessa frågor ligger i öppen dag
och tarivar derför icke många ord.
Staten berömmer sig af åe många liberala
lagar, som på sednare tider kommit till stånd.
Skyddstullarnes afskaffande, rästans frigörande,
asstvångets borttagande, skråväsendets upp-
fäfvande och isförandet af fullständig närings-
frihet, medgifvandet af föreningars bildande
för olika ändamål samt af en oinskränkt för-
samlingsrätt — allt detta och mycket mera
syntes till en början staten och dess embets-
män högeligen olämpligt och vådligt. Refor-
mernas beifråre sades ha samhällets omstört-
ning till mål.
Ja, det är sannt — den officiela statsklok-
hetens alla representanter och beundrare ar-
betade emot och fördömde hvarje sträfvan i
ofvanberörda riktningar; ty slika fordrin-
gar, manade man, härröra blott af op-
positionsbegär, och deras tillfredsställande
skulle ha allmänna välståådets undergräfvande
till följd:
Och nu? — Nu ha reformernas bekämpare
insett att de togo miste och skryta mer än
någon annan öfver — hvad de en gång gjort
allt för att förhindra!
Hvem, fråga vi, har härvidlag varit läraren,
och hvem eleven?
Folket hade förstått sitt eget bästa — det
fick tigga, fordra, pocka under årtionden, in-
nan den förnäma staten kunde förmås frångå
hvad hon ett eller ett par århundraden förut
funnit vara klokt och rätt. !
Men — för attnu icke tala blott om småsa-
ker — i nästan allt står staten etter. Den
mest storartade omgestaltning Europa under-
gått — så långt historien minnes — är för-
anledd af ångkraften.
Det dröjde länge, innan staterna lärde sig
begripa betydelsen af denna väldiga kraft.
De värdigades visst icke taga närmare känne-
dom derom, förrän det späda barnet var hälf-
vuxet. Under bvars vård hade denna tillväxt
skett? Under folkear.
Först då resultaterna af ångkraften börjat
ramträda i vidsträckt omfattrivg, uppgick ett
BEEN NN RA NAO RN EV