——LNtooemgmmgogn I ett af de sednast bit anlända numren af tyska arbetaretidningen Volk-Zeitung förekommer en uppsats angående ett ämne, som nyligen varit af oss i ett par artiklar vidrördt. Det är befogenheten af statens förmynderskap öfver samhällsmedlemmarne som i denna uppsats kriticeras. Vi meddela här en exposå af uppsatsens innehåll: Likasom vi i ekonomiskt hänseende ogilla all statshjelp och helst se att menigheten och enskilde i hvarje fall anlita blott egna krafter, likaså äro vi afgjorda motståndare till statens obehöriga ingrepp i fråga om nationens intellektuela och moraliska uppfostran. Och vi önska ingenting högre än att principen af folkets sjelfansvarighet äfven på detta område måtte göra sig gällande. Härmed vilja vi visst icke ha sagt att staten är os3 likgiltig. Långt derifrån. Men vi önska att folket icke må ledas framåt af staten, utan tvärtom, på det ej det ledsamma förhållandet måtte kunna inträffa, att den sednare qvarblifver på en ståndpuokt, som det förra längesedan lemnat bakom sig. Eller med andra ord: Ur folkmedvetandet och icke ur någon annan källa skola staten och dess organer hemta sina grundsatser. Säkerligen klingar detta icke väl i öronen på dem, som i konungadömet med Guds nåde : gerna vilja se en exponent af den högsta visheten; och dock — om man blott icke tillsluter ögonen för hvad som händer och sker — måste man gilla vår uppfattning. Ge vi akt på de under de sednaste 20 åren genomförda ekonomiska reformerna — hvem har varit läraren, hvem lärjungen? Hvems är förtjensten, statens eller folkets? Svaret på dessa frågor ligger i öppen dag och tarivar derför icke många ord. Staten berömmer sig af åe många liberala lagar, som på sednare tider kommit till stånd. Skyddstullarnes afskaffande, rästans frigörande, asstvångets borttagande, skråväsendets uppfäfvande och isförandet af fullständig näringsfrihet, medgifvandet af föreningars bildande för olika ändamål samt af en oinskränkt församlingsrätt — allt detta och mycket mera syntes till en början staten och dess embetsmän högeligen olämpligt och vådligt. Reformernas beifråre sades ha samhällets omstörtning till mål. Ja, det är sannt — den officiela statsklokhetens alla representanter och beundrare arbetade emot och fördömde hvarje sträfvan i ofvanberörda riktningar; ty slika fordringar, manade man, härröra blott af oppositionsbegär, och deras tillfredsställande skulle ha allmänna välståådets undergräfvande till följd: Och nu? — Nu ha reformernas bekämpare insett att de togo miste och skryta mer än någon annan öfver — hvad de en gång gjort allt för att förhindra! Hvem, fråga vi, har härvidlag varit läraren, och hvem eleven? Folket hade förstått sitt eget bästa — det fick tigga, fordra, pocka under årtionden, innan den förnäma staten kunde förmås frångå hvad hon ett eller ett par århundraden förut funnit vara klokt och rätt. ! Men — för attnu icke tala blott om småsaker — i nästan allt står staten etter. Den mest storartade omgestaltning Europa undergått — så långt historien minnes — är föranledd af ångkraften. Det dröjde länge, innan staterna lärde sig begripa betydelsen af denna väldiga kraft. De värdigades visst icke taga närmare kännedom derom, förrän det späda barnet var hälfvuxet. Under bvars vård hade denna tillväxt skett? Under folkear. Först då resultaterna af ångkraften börjat ramträda i vidsträckt omfattrivg, uppgick ett BEEN NN RA NAO RN EV