sjön skrika på hjelp. Erik och Birger hade
redan dragit den gamla ekan ned i vattnet,
under muntra rop åt de nödställda: här är
långgrundt, här drunknar ingen, varen lugna,
mina damer!
Ripa kom just lagom, för att åse huru
en halfstor segelbåt med skummande fart
länsade undan stormen och satte rakt upp
på stranden. Efter några ögonblick tör-
nade den också mot den mjuka sandbotten,
under ett fasans skri af passagerarna, som
tumlade kull i en hög på båtens botten.
Dålig styrman, det dert — puttrade
Ripa — men inte kan han dränka hvar-
ken sig eller paschaserarna på det här
djupet.
Segelslupen; som stod raglande på kölen,
krängde än åt höger än åt venster, alltef-
ter den oroliga och föga sjövana besätt-
ningens rörelser. De upprepade ångestro-
pen af damerna ombord, och hvilka Birgers
och Eriks förnyade försäkringar, att det inte
var tre qvarter till botten, förgäfves kunde
lugna, blefvo till slut så komiska, att de
framkallade Gerdas och Signes högljudda
munterhet, och som inte minskades, när
Birger och Erik anlände med ekan och
snart sagdt ett handgemäng uppstod mel-
lan de sköna, för att till hvad pris som
helst rädda cen kära lifhanken.
Också sjönk ekan genast till botten, då
två af matronorna handlöst kastade sig i