sjön skrika på hjelp. Erik och Birger hade redan dragit den gamla ekan ned i vattnet, under muntra rop åt de nödställda: här är långgrundt, här drunknar ingen, varen lugna, mina damer! Ripa kom just lagom, för att åse huru en halfstor segelbåt med skummande fart länsade undan stormen och satte rakt upp på stranden. Efter några ögonblick törnade den också mot den mjuka sandbotten, under ett fasans skri af passagerarna, som tumlade kull i en hög på båtens botten. Dålig styrman, det dert — puttrade Ripa — men inte kan han dränka hvarken sig eller paschaserarna på det här djupet. Segelslupen; som stod raglande på kölen, krängde än åt höger än åt venster, alltefter den oroliga och föga sjövana besättningens rörelser. De upprepade ångestropen af damerna ombord, och hvilka Birgers och Eriks förnyade försäkringar, att det inte var tre qvarter till botten, förgäfves kunde lugna, blefvo till slut så komiska, att de framkallade Gerdas och Signes högljudda munterhet, och som inte minskades, när Birger och Erik anlände med ekan och snart sagdt ett handgemäng uppstod mellan de sköna, för att till hvad pris som helst rädda cen kära lifhanken. Också sjönk ekan genast till botten, då två af matronorna handlöst kastade sig i