som häntydde på fru Auroras af sucken
halfqväfda uttryck: minnen från grafven.
Det oaktadt upprepades dessa ord af kom-
merserådet nästan mekaniskt, på samma
gång han, utan att kunna förklara sin när-
oångenhet, fattade sin intagande grannes hand.
Minnen från grafven --- säger fru Si-
gurdsson --- men är det väl rätt att egna
dessa minnen eu dyrkan, som inte ens de
hädangångna sjelfva kräfva. Om föremålet
för vår kärlek från en högre verld kunde
förnimma den sorg det uppväcker, skulle
det ha någon glädje af de qval det föror-
sakar hos den qvarlemnade? Skulle det ej
sjelf i sina saliga boningar känna något som
liknade osalighet?
Fru Aurora kastade på kommerserådet
en lång, frågande blick, utan att hon drog
sin hard undan hans; hon tyckte nästan
att den låg i en broders.
Vi kunna inte föreställa oss huru andar
känn --- gvarade hon nästan hviskande ---
mn ha de något beslägtadt med våra käns-
lor, så måste de älska oss med en kärlek,
som tillhör evigheten och som således inte
kan afkrlas af döden eller grafven. Om
oceanen t. ex. skulle här på jorden skilja
två älskande åt kanske för hela lifvet, skulle
iute deras ömsesidiga längtan just vara en
olja för deras ömhets brand, och denna
längtans qval få mycket tycke med käns-
lat al sällhet. Det ligger något egoistiskt