som häntydde på fru Auroras af sucken halfqväfda uttryck: minnen från grafven. Det oaktadt upprepades dessa ord af kommerserådet nästan mekaniskt, på samma gång han, utan att kunna förklara sin näroångenhet, fattade sin intagande grannes hand. Minnen från grafven --säger fru Sigurdsson --men är det väl rätt att egna dessa minnen eu dyrkan, som inte ens de hädangångna sjelfva kräfva. Om föremålet för vår kärlek från en högre verld kunde förnimma den sorg det uppväcker, skulle det ha någon glädje af de qval det förorsakar hos den qvarlemnade? Skulle det ej sjelf i sina saliga boningar känna något som liknade osalighet? Fru Aurora kastade på kommerserådet en lång, frågande blick, utan att hon drog sin hard undan hans; hon tyckte nästan att den låg i en broders. Vi kunna inte föreställa oss huru andar känn --gvarade hon nästan hviskande --mn ha de något beslägtadt med våra känslor, så måste de älska oss med en kärlek, som tillhör evigheten och som således inte kan afkrlas af döden eller grafven. Om oceanen t. ex. skulle här på jorden skilja två älskande åt kanske för hela lifvet, skulle iute deras ömsesidiga längtan just vara en olja för deras ömhets brand, och denna längtans qval få mycket tycke med känslat al sällhet. Det ligger något egoistiskt