Ett och annaät från Vvalrörelsen i Paris. Napoleons häftige motståadare, den ryktbare Lyktf-täodaren Henri de Rochefort, gjorde i första numret af den nya tidvingen 4le Rappel ett häftigt utfall mot de gammalliberala (Jules Favre 0. s. v.). När kejsaren hade läst detta utfall, yttrade han: ja, det är som jag alltid sagt; det är bara mina vänner jag behöfver frukta. Ofvanvämnde tidningsnummer för den 15 maj blef konfiskeradt i anledning af en artikel om de tra ederna. Bland de trohetseder, som åt regeringen blifvit aflagda under de tre sednaste dagarne, hette det, finnas tre som karakterisera ställningen: Rocheforts ed, Bancels ed och Baudins ed. Tre eder och lika många ironier. Rocheforts ed är revolutionens hånleende; Bancels ed är landsflyktens ed; Baudins ed är barrikadernas ed. I ett af de förberedande valmötena yttrade en talare: År 1851, medan de socialistiska partierna lågo i lufven på hvaranåra, kom en tredje tjuf fram och knep kon(afser att Napoleon då gjorde sin statskupp). Näst sista dagen (den 16 maj) vidtogo vederbörande sina starkaste förberedelser för att qväfva väntade oroligheter. Hela polisstyrkan var på benen, garnisonen fick ej atlägsna sig läsgre från. sina kaserner, än så att den alltid kanda böra trumman, trupper voro uppställda i Faubourg St. Antoine, ja man förlade till och med en förstärkning af 500 man i Taillerierna; det anskaffades enkom madrasser åt dem att ligga på, hvarj2 man med skarpladdadt gevär bredvid sig. Portvakterne vid alla portarna till Louvern och Tuillerierna befalldes att stänga gallerportarna vid första teckena till oväsende. Under allt detta for kejsaren omkring i en droska för att höra och se hura det lät. Både den dagen och den påföljande aflupo lugat. Alla anständiga tidningar manade flitigt till stillhet. Den dagen, då de våldsamma uppträdena utanför Chåtelet föreföllo, tågade en väldig skara menniskor, sjungande marseljäsen, från Boulevarderna förbi prios Eugåne3 kasern vid Chateau deau. Der stannade massan och ropade: lefve linietrupperna! — Soldaterna svarade: lefve nationen ! I ett af valmötena uppstod en byggnadssnickare, hr Hamesu, och talade. Det var en femti-åra man, bredaxlad, med atletiska former, långt skägg, allvarligt ansigte. Få, om ens något, bland alla valtalen ha varit så utmärkta som hans. Han yrkade att alla barn skulle erhålla undervisning kostnadsfritt på det allmännas bekostnad. Med kraft och på gripande sätt skildrade han alla de olyckor, som ovilkorligen följa af okunnighet. Den är sjelfva rotsn till samhällets sjukdom, det är mot den vi måste rikta do första huggen och förena alla krafter. Vid dessa ord ropade man högt bravo åt talaren. Jag har icke kommit hit för att få höra edra bravorop, medborgare, sade denne Cato, utan för att säga nyttiga sanningar. Haf derför godheten att höra mig till slut utan att afbryta mig. Samlingen blef tyst och lyssnade. Han fortfor med stigande värma: Hvilken af oss har icko mött på gator och torg några små stackare nära att förgås af husger och elände! De blifva landsstrykare, tjufvar, mördare! Låtom 0ss öppna skolor och föra dem i dessa skolor, så skall af dem blifva män, nyttiga och redliga medborgare, som nitiskt och utan återvändo arbeta för mensklighetens fortkomst och de stora sociala sanningarnes förverkligande.