Ett och annaät från Vval-
rörelsen i Paris.
Napoleons häftige motståadare, den rykt-
bare Lyktf-täodaren Henri de Rochefort,
gjorde i första numret af den nya tidvingen
4le Rappel ett häftigt utfall mot de gammal-
liberala (Jules Favre 0. s. v.). När kejsaren
hade läst detta utfall, yttrade han: ja, det
är som jag alltid sagt; det är bara mina vän-
ner jag behöfver frukta.
Ofvanvämnde tidningsnummer för den 15
maj blef konfiskeradt i anledning af en arti-
kel om de tra ederna. Bland de trohetseder,
som åt regeringen blifvit aflagda under de tre
sednaste dagarne, hette det, finnas tre som
karakterisera ställningen: Rocheforts ed, Ban-
cels ed och Baudins ed. Tre eder och lika
många ironier. Rocheforts ed är revolutio-
nens hånleende; Bancels ed är landsflyktens
ed; Baudins ed är barrikadernas ed.
I ett af de förberedande valmötena yttrade
en talare: År 1851, medan de socialistiska
partierna lågo i lufven på hvaranåra, kom en
tredje tjuf fram och knep kon(afser att Na-
poleon då gjorde sin statskupp).
Näst sista dagen (den 16 maj) vidtogo
vederbörande sina starkaste förberedelser för
att qväfva väntade oroligheter. Hela polis-
styrkan var på benen, garnisonen fick ej at-
lägsna sig läsgre från. sina kaserner, än så
att den alltid kanda böra trumman, trupper
voro uppställda i Faubourg St. Antoine, ja
man förlade till och med en förstärkning af
500 man i Taillerierna; det anskaffades en-
kom madrasser åt dem att ligga på, hvarj2
man med skarpladdadt gevär bredvid sig. Port-
vakterne vid alla portarna till Louvern och
Tuillerierna befalldes att stänga gallerportarna
vid första teckena till oväsende. Under allt
detta for kejsaren omkring i en droska för
att höra och se hura det lät. Både den da-
gen och den påföljande aflupo lugat. Alla
anständiga tidningar manade flitigt till stillhet.
Den dagen, då de våldsamma uppträdena
utanför Chåtelet föreföllo, tågade en väldig
skara menniskor, sjungande marseljäsen, från
Boulevarderna förbi prios Eugåne3 kasern
vid Chateau deau. Der stannade massan och
ropade: lefve linietrupperna! — Soldaterna
svarade: lefve nationen !
I ett af valmötena uppstod en byggnads-
snickare, hr Hamesu, och talade. Det var
en femti-åra man, bredaxlad, med atletiska
former, långt skägg, allvarligt ansigte. Få,
om ens något, bland alla valtalen ha varit
så utmärkta som hans. Han yrkade att alla
barn skulle erhålla undervisning kostnadsfritt
på det allmännas bekostnad. Med kraft och
på gripande sätt skildrade han alla de olyc-
kor, som ovilkorligen följa af okunnighet. Den
är sjelfva rotsn till samhällets sjukdom, det
är mot den vi måste rikta do första huggen
och förena alla krafter.
Vid dessa ord ropade man högt bravo åt
talaren.
Jag har icke kommit hit för att få höra
edra bravorop, medborgare, sade denne Cato,
utan för att säga nyttiga sanningar. Haf der-
för godheten att höra mig till slut utan att
afbryta mig.
Samlingen blef tyst och lyssnade.
Han fortfor med stigande värma:
Hvilken af oss har icko mött på gator och
torg några små stackare nära att förgås af
husger och elände! De blifva landsstrykare,
tjufvar, mördare! Låtom 0ss öppna skolor och
föra dem i dessa skolor, så skall af dem blifva
män, nyttiga och redliga medborgare, som ni-
tiskt och utan återvändo arbeta för mensk-
lighetens fortkomst och de stora sociala san-
ningarnes förverkligande.