— Nu är det du som visar räddla, hånade Alexan-
der. Du söker ju att göra mig rörd.
Och han aflägsnade sig tvärt från sin bedröf-
vade vän. HEfter att en stund afsides ha öfv:
lagt angående stridsvilkoren, nalkades nu sekun-
danterna.
— Ni skola ställa upp er, sade de, på trettio
stegs afstånd från och med ryggarne vända mot
hvårandra, och då det ropas tre, skola ni tvärt
göra helt om och aflossa skotten. Se der hvad
vi beslutat. .
— Och sådant kallar ni en duell! utropade
Alexander. Nej, nej! Placera oss tjugo steg
från hvarandra och gif os3 rättighet att gå emot
och skjuta på hvarandra efter godtfinnande.
Officerarne ville icke lyssna härtill. De beredde
sig att lemna salen. Då sade Alexander med
vild energi:
— Mina herrar, man har sagt att jag är feg.
Jeg ber er tillmötesgå min begäran godvilligt,
annars förolämpar jag honom, er, alla...
Kapten Ortof närmade sig den förbittrade. Der-
under gjorde han åt sekundanterna ett tecken,
som Alexander icke märkte.
— Gör hvad min vän önskar, sade han; jag
ber er derom... eftersom han så vill.
Man beogaf sig ut i frialuften. Pistolerna lad-
dades. Efter att ha utmätt en s ka af tjugo
steg, ställde sekundanterna de båda männen på
detta afstånd från hvarandra.
— Ären I färdiga?
— Nåväl; må striden börja.
Duellanterna gingo mot hvarandra. r endast
tio steg skiljde dem åt, sköt Nikolaus i luften.
Alexander blet förvånad; han tvekade ett ögon-
blick, hvarefter han närmade sig sin fiende ännu
något mera och — sköt, äfven han, i luften.
— Må man ladda om pistolernua, utbrast han nu.
Och han tillade:
— Nikolaus, gör inga dumheter, det råder jag
dig till; ty jag 8 vid min heder att, om du
beter dig på detta sätt en gång till, så dödar jag
dig fastän vapenlös. Och för att du icke måtte
vidare viljä spela den iädelmodiges rol — efter-
du
som det är nödvändigt att reta dig för at
skall kunna visa någon kraft — så... se hi
Och han slog honom midt i ansigtet med flata
handen.
— Ladda om! ladda om!... Ah! elindige!
ropade Nikolaus i ett plötsligt utbrott af vrede.
Sekundanterna voro djupt rörda; men de må.
ste fullgöra sin sorgliga pligt.
Under tiden stodo de två officerarne midt emot
hvarandra; deras ögon möttes. Småningom hade
Nikolai anlete, som i det ögonblick då han så
brutalt förvlämpades hastigt öfverdragits uf vre-
dens rodnad, antagit ett mildare uttr En
djup melankoli nispeglads sig i hans drag; ett
allt innerligare medlidande stod att läsa i hans
ögon, ur hvilka ett par heta tårar banade sig
väg Alexander vände sig bort.
För and ängen placerade man dem på ve-
derbörligt afstånd från hvarandra; för andra gån-
gen nalkades de hvarandra några steg .. Åter
sköt Nikolaus i luften. Alexander spratt häftigt
till, han gick dock fortfarunde framåt, men hans
hand, hela hans arm darrade och hans ögon
fuktades. Pistolen skakades häftigt; redan shud-
dade dess mynning vid Nikolai br Alexan-
ders rörelse var stegrad till den högsta grad;
det var med möda han kunde hålla qvar vapnet.
— Du ser vil, sade då Nikolaus i en ton af
obeskriflig mildhet, du ser väl satt du ändå är
rädd för något, eftersom du icke har mod att
döda mig.
Alexander blef likblek.
— Ah! har jag icke mod att döda dig! utro
pade han. Nåvi r
Och ban aflossade skottet med den påföljd att
kulan genomborrade Nikolai ena lunga. Den
kjutne föll genast till marken och uppgaf sin
sista suck.
När Alexander begått sitt brott, förblef han
n stund qvarstående på samma plats med vid-
ppen mun och virrad blick. De bestörta
officerarne betraktade honom med fasa. Plöts-
ligen kastade han pistolen långt ifrån sig, ut-
brast i ett hemskt skratt och sprang bort i vild
fart.
Sedan har ingen menniska sett honom.
Vi anmärka att händelsen icke är diktad, utan
till punkt och: pricka sann samt berittad af ett
Äsyna vittne.
-—
ec