— Nu är det du som visar räddla, hånade Alexander. Du söker ju att göra mig rörd. Och han aflägsnade sig tvärt från sin bedröfvade vän. HEfter att en stund afsides ha öfv: lagt angående stridsvilkoren, nalkades nu sekundanterna. — Ni skola ställa upp er, sade de, på trettio stegs afstånd från och med ryggarne vända mot hvårandra, och då det ropas tre, skola ni tvärt göra helt om och aflossa skotten. Se der hvad vi beslutat. . — Och sådant kallar ni en duell! utropade Alexander. Nej, nej! Placera oss tjugo steg från hvarandra och gif os3 rättighet att gå emot och skjuta på hvarandra efter godtfinnande. Officerarne ville icke lyssna härtill. De beredde sig att lemna salen. Då sade Alexander med vild energi: — Mina herrar, man har sagt att jag är feg. Jeg ber er tillmötesgå min begäran godvilligt, annars förolämpar jag honom, er, alla... Kapten Ortof närmade sig den förbittrade. Derunder gjorde han åt sekundanterna ett tecken, som Alexander icke märkte. — Gör hvad min vän önskar, sade han; jag ber er derom... eftersom han så vill. Man beogaf sig ut i frialuften. Pistolerna laddades. Efter att ha utmätt en s ka af tjugo steg, ställde sekundanterna de båda männen på detta afstånd från hvarandra. — Ären I färdiga? — Nåväl; må striden börja. Duellanterna gingo mot hvarandra. r endast tio steg skiljde dem åt, sköt Nikolaus i luften. Alexander blet förvånad; han tvekade ett ögonblick, hvarefter han närmade sig sin fiende ännu något mera och — sköt, äfven han, i luften. — Må man ladda om pistolernua, utbrast han nu. Och han tillade: — Nikolaus, gör inga dumheter, det råder jag dig till; ty jag 8 vid min heder att, om du beter dig på detta sätt en gång till, så dödar jag dig fastän vapenlös. Och för att du icke måtte vidare viljä spela den iädelmodiges rol — efterdu som det är nödvändigt att reta dig för at skall kunna visa någon kraft — så... se hi Och han slog honom midt i ansigtet med flata handen. — Ladda om! ladda om!... Ah! elindige! ropade Nikolaus i ett plötsligt utbrott af vrede. Sekundanterna voro djupt rörda; men de må. ste fullgöra sin sorgliga pligt. Under tiden stodo de två officerarne midt emot hvarandra; deras ögon möttes. Småningom hade Nikolai anlete, som i det ögonblick då han så brutalt förvlämpades hastigt öfverdragits uf vredens rodnad, antagit ett mildare uttr En djup melankoli nispeglads sig i hans drag; ett allt innerligare medlidande stod att läsa i hans ögon, ur hvilka ett par heta tårar banade sig väg Alexander vände sig bort. För and ängen placerade man dem på vederbörligt afstånd från hvarandra; för andra gången nalkades de hvarandra några steg .. Åter sköt Nikolaus i luften. Alexander spratt häftigt till, han gick dock fortfarunde framåt, men hans hand, hela hans arm darrade och hans ögon fuktades. Pistolen skakades häftigt; redan shuddade dess mynning vid Nikolai br Alexanders rörelse var stegrad till den högsta grad; det var med möda han kunde hålla qvar vapnet. — Du ser vil, sade då Nikolaus i en ton af obeskriflig mildhet, du ser väl satt du ändå är rädd för något, eftersom du icke har mod att döda mig. Alexander blef likblek. — Ah! har jag icke mod att döda dig! utro pade han. Nåvi r Och ban aflossade skottet med den påföljd att kulan genomborrade Nikolai ena lunga. Den kjutne föll genast till marken och uppgaf sin sista suck. När Alexander begått sitt brott, förblef han n stund qvarstående på samma plats med vidppen mun och virrad blick. De bestörta officerarne betraktade honom med fasa. Plötsligen kastade han pistolen långt ifrån sig, utbrast i ett hemskt skratt och sprang bort i vild fart. Sedan har ingen menniska sett honom. Vi anmärka att händelsen icke är diktad, utan till punkt och: pricka sann samt berittad af ett Äsyna vittne. -— ec