oo fv Tr
altaner huller om buller, och så granna
färger sen. Det är säkert skogsfruns slott.
Här uppe måste visst vara vackert
eko — sade Gerda.
Tyst ska jag höra efter — fortsatte
Signe, och med sin silfverklingande stämma
ropade hon af alla krafter: Eko!
Eko — svarades det nedifrån dalen
under dem.
Det var lustigt — skrattnde Signe --
Jag ropar i diskant och ekot svarar i
basen.
Eko! — ropade hon än en gång.
Eko! — upprepade basen i dalen.
Vore det mörkt, skulle jag börja tro på
bergskungen — förklarade Signe.
Hvad är det för oreader, som husera
deruppe på berget? — sporde basrösten
från dalen.
Hurrah! — det är Bruno! — utropade
Erik.
,Ja, dernere går han med — med — med
sin syster! — tillade Birger forskande.
Hvar då? — frågade flickorna nyfiket.
Ser ni inte dernere på gräsmattan?
Der mellan björktopparne synes just nu
begge två, de spana efter oss.
Birger fingervisade platsen för systrarna.
Och nu började den gladaste vexelsång
af skallande Halloh! tills, efter en stunds
förbidan af de unga på berget, man såg
Bruno och Fanny på en af dem känd och