oo fv Tr altaner huller om buller, och så granna färger sen. Det är säkert skogsfruns slott. Här uppe måste visst vara vackert eko — sade Gerda. Tyst ska jag höra efter — fortsatte Signe, och med sin silfverklingande stämma ropade hon af alla krafter: Eko! Eko — svarades det nedifrån dalen under dem. Det var lustigt — skrattnde Signe -Jag ropar i diskant och ekot svarar i basen. Eko! — ropade hon än en gång. Eko! — upprepade basen i dalen. Vore det mörkt, skulle jag börja tro på bergskungen — förklarade Signe. Hvad är det för oreader, som husera deruppe på berget? — sporde basrösten från dalen. Hurrah! — det är Bruno! — utropade Erik. ,Ja, dernere går han med — med — med sin syster! — tillade Birger forskande. Hvar då? — frågade flickorna nyfiket. Ser ni inte dernere på gräsmattan? Der mellan björktopparne synes just nu begge två, de spana efter oss. Birger fingervisade platsen för systrarna. Och nu började den gladaste vexelsång af skallande Halloh! tills, efter en stunds förbidan af de unga på berget, man såg Bruno och Fanny på en af dem känd och