på väg till Grekland och Egypten, då resnin-
gen i Cadiz, Malaga och Xeres inträffade. Det
ansågs nödvändigare att stationera den i de
spanska farvattnen för att skydda svenska
undersåtares lif och egendom vid ett möjligen
inträffande nytt upplopp, och det är på det
sättet som den kommit ait blifva liggande
sina modiga tre mårader och mer i Cadiz
hamn. Och hvar och en känner våra sjöoffi-
cerares hjertlighet och gästfribet, egenskaper,
som syntez mig framträda i ännu högre grad
än vanligt, när afståndet var så långt till fä-
derneslardet och följaktligen besök at länds-
män temligen sällsynta.
Man gjorde ombord ingen hemlighet af att
man började tröttna vid nöjet att ligga iham-
nen, och det kan ingen förtänka. Lifvet der
blifver allt mera enformigt, ty Cadiz har inga
nöjen att bjuda på; men detta stillaliggande
her likväl haft sia nytta med sig, då besätt-
ringen, som uppgår till i det närmaste 300
man, lätt tillfälle att uppdrifvas i en mängd
öfningar, hvartill under ständig seglats är föga
tillfalle. Också sar ået ett nöje att se med
hvilken raskhet och fart det gick att göra
klart skepp och leverera batalj. Den fred-
liga karakteren af sjöslaget ökades likväl der-
igenom att man ej fick skjuta, Som i hamnen
är förbjudet.
Und. r hela resan har helsotillståndet om-
bord varit utmärkt godt och folkets uppförande
förträffligt. Medan fregatten låg i Neapel un-
der några veckor, hade samma vitsord af myn-
digheterna blifvit lemnadt besättningen som
här, att nemligen sällan man sett exempel på
en sådau ordning under örlogsbesättningars
lardtfärder. -
Detta lyckliga förhållande beror raturligt-
vis till största delen på befälets förmåga att
vidmakthålla en god anda och att gifva fol-
ket tillräcklig sysselsättning. Men man kan
ej lå a det arbeta för jemnau, och svårigheten
ligger i att på lämpligt sätt upptaga deras
lediga stunder. Genom secondens, kapten Pey-
rons, försorg nar ettlitet valdt skeppsbibliotek
blifvit anskaftadt, som står under manskapets
even vård och som flitigt anlita: Och-en
vacker dag upptäcktes det aut ibland besätt-
ningen funnos 1ågra, som egde fallenhet för
att spela komeji. Men som detta fall ej
blifvit förutsedt, så uppstod någon förlägenhet
hwwu man skulle få fatt i lämpliga teater-
stycken. Lyckligtvis befanns en af officerarne I
hafva mediört Holbergs komedier, hvarur tea-
tersällskapets (teatergastarses, som de na-
turligtvis hetz ombord) direktör efter mogen
pröfring utvalde Den pantsatte Bondedreng.
Deuna öfversattes, iulästes och repeterades (i
maskinrummet), och inom fem dagar var man
1edo att med vederbörlist tillstånd för första
gåagen uppföra densamma.
Det är förmodligen ej måaga af Dagligt
Allehandas läsare, som varit med om en re-
presentation om skeppsbord, och beskrifningen
derpå tord2s derför förtjena höras. — Det var
mel!andäcket som gjorde tjenst som scen och
salong. Den preussiska flaggan med den stora
svarta örnen passade förträffligt till ridå; der
funnos både orkester och stalles dorchestre;
bäokar, öfverdragna med flaggor, föreställde
amfiteatern och cer bakom befann sig dea
astående parterren, här såsom öfverallt tea-
terns tacksammaste publik. Skeppsgossarne
bade grupperat sig å la turqueiavantscenen,
och vakten kastade emellanåt nygirigt ett halft
öga ifrån däckstrappan, sålunde represen!e-
rande publiken på vinden. Några logerader
funnos deremot ej af lätt begripliga skäl. Jag
behöfver ej säga att de spelande hade en
gynnsamt stämd publik framför sig. En stor
del af båtsmännen hade aldrig sett, kanske
knappt hört talas om teater och deras fröjd
var obe-kriflig. Hvad den mera estetiskt bil-
dade delen af åskådarne angår, så var den
naturligtvis ganska skonsam i sin kritik, och
jag förmodar att det var fallet med alla de
andra som med mig, att det var med verkligt
nöje som man åsåg represeutationen. Och
detta så mycket mer som de spelande i all-
mänhet gjorde sin sak mycket bra, och ett
ar af dem visade en ledighet och en upp-
fattning af rolen, som var alldeles öfver-
raskande. I synnerhet gäller dettas om bond-
drängen-pfalzgrefven (jag ser af affischen, ty
sådan fanns också, att han hette Thuresson),
som gaf sin rol med en komisk styrka, natur-
ligtvis af det bastanta slaget, hvars värde
ökades just genom dess fullkomliga omedel-
barhet. Äfven den listige hofmästaren (hans
namn var annars Elmberg och han var säll-
skapets jeune premier) uppträdde, — för att
nu äfven här använda den öfliga kritiska jar-
gonen — med en routinerad skådespelarez
hela abandon.
Till efterpjes gafs En natt i Falkenberg,
med hvilken det egendomliga förhåilandet egde
rum, att:den spelades ur minnet, i det att
den ese af de spelande förut bade sett den
uppföras och på denna grandval inöfvat sig
sjelf och medspelaren deri. Ehuru med rå-
gon förkortning gafs den i hög gräd troget
och de komiska situationerna framkallade myc-
ket jubel. Och slutligen gafs stor ballett,
inöfvad med riktig konstmessighet. Balett-
mästaren var en af matroserna vid namn Che-
valier, son till en fransk dansmästare (en emi-
grant, en markis, hvem vet?) som varit bo-
satt i Karlskrona. Jag anmärkte med hvilken
fyndighet och smak man arrangerat fruntim-
I rens kostymer, hvilket så mycket mer var för-
tjent af erkännande som de voro samman-
satta af — signalflaggor.