på väg till Grekland och Egypten, då resningen i Cadiz, Malaga och Xeres inträffade. Det ansågs nödvändigare att stationera den i de spanska farvattnen för att skydda svenska undersåtares lif och egendom vid ett möjligen inträffande nytt upplopp, och det är på det sättet som den kommit ait blifva liggande sina modiga tre mårader och mer i Cadiz hamn. Och hvar och en känner våra sjöofficerares hjertlighet och gästfribet, egenskaper, som syntez mig framträda i ännu högre grad än vanligt, när afståndet var så långt till fäderneslardet och följaktligen besök at ländsmän temligen sällsynta. Man gjorde ombord ingen hemlighet af att man började tröttna vid nöjet att ligga ihamnen, och det kan ingen förtänka. Lifvet der blifver allt mera enformigt, ty Cadiz har inga nöjen att bjuda på; men detta stillaliggande her likväl haft sia nytta med sig, då besättringen, som uppgår till i det närmaste 300 man, lätt tillfälle att uppdrifvas i en mängd öfningar, hvartill under ständig seglats är föga tillfalle. Också sar ået ett nöje att se med hvilken raskhet och fart det gick att göra klart skepp och leverera batalj. Den fredliga karakteren af sjöslaget ökades likväl derigenom att man ej fick skjuta, Som i hamnen är förbjudet. Und. r hela resan har helsotillståndet ombord varit utmärkt godt och folkets uppförande förträffligt. Medan fregatten låg i Neapel under några veckor, hade samma vitsord af myndigheterna blifvit lemnadt besättningen som här, att nemligen sällan man sett exempel på en sådau ordning under örlogsbesättningars lardtfärder. Detta lyckliga förhållande beror raturligtvis till största delen på befälets förmåga att vidmakthålla en god anda och att gifva folket tillräcklig sysselsättning. Men man kan ej lå a det arbeta för jemnau, och svårigheten ligger i att på lämpligt sätt upptaga deras lediga stunder. Genom secondens, kapten Peyrons, försorg nar ettlitet valdt skeppsbibliotek blifvit anskaftadt, som står under manskapets even vård och som flitigt anlita: Och-en vacker dag upptäcktes det aut ibland besättningen funnos 1ågra, som egde fallenhet för att spela komeji. Men som detta fall ej blifvit förutsedt, så uppstod någon förlägenhet hwwu man skulle få fatt i lämpliga teaterstycken. Lyckligtvis befanns en af officerarne I hafva mediört Holbergs komedier, hvarur teatersällskapets (teatergastarses, som de naturligtvis hetz ombord) direktör efter mogen pröfring utvalde Den pantsatte Bondedreng. Deuna öfversattes, iulästes och repeterades (i maskinrummet), och inom fem dagar var man 1edo att med vederbörlist tillstånd för första gåagen uppföra densamma. Det är förmodligen ej måaga af Dagligt Allehandas läsare, som varit med om en representation om skeppsbord, och beskrifningen derpå tord2s derför förtjena höras. — Det var mel!andäcket som gjorde tjenst som scen och salong. Den preussiska flaggan med den stora svarta örnen passade förträffligt till ridå; der funnos både orkester och stalles dorchestre; bäokar, öfverdragna med flaggor, föreställde amfiteatern och cer bakom befann sig dea astående parterren, här såsom öfverallt teaterns tacksammaste publik. Skeppsgossarne bade grupperat sig å la turqueiavantscenen, och vakten kastade emellanåt nygirigt ett halft öga ifrån däckstrappan, sålunde represen!erande publiken på vinden. Några logerader funnos deremot ej af lätt begripliga skäl. Jag behöfver ej säga att de spelande hade en gynnsamt stämd publik framför sig. En stor del af båtsmännen hade aldrig sett, kanske knappt hört talas om teater och deras fröjd var obe-kriflig. Hvad den mera estetiskt bildade delen af åskådarne angår, så var den naturligtvis ganska skonsam i sin kritik, och jag förmodar att det var fallet med alla de andra som med mig, att det var med verkligt nöje som man åsåg represeutationen. Och detta så mycket mer som de spelande i allmänhet gjorde sin sak mycket bra, och ett ar af dem visade en ledighet och en uppfattning af rolen, som var alldeles öfverraskande. I synnerhet gäller dettas om bonddrängen-pfalzgrefven (jag ser af affischen, ty sådan fanns också, att han hette Thuresson), som gaf sin rol med en komisk styrka, naturligtvis af det bastanta slaget, hvars värde ökades just genom dess fullkomliga omedelbarhet. Äfven den listige hofmästaren (hans namn var annars Elmberg och han var sällskapets jeune premier) uppträdde, — för att nu äfven här använda den öfliga kritiska jargonen — med en routinerad skådespelarez hela abandon. Till efterpjes gafs En natt i Falkenberg, med hvilken det egendomliga förhåilandet egde rum, att:den spelades ur minnet, i det att den ese af de spelande förut bade sett den uppföras och på denna grandval inöfvat sig sjelf och medspelaren deri. Ehuru med rågon förkortning gafs den i hög gräd troget och de komiska situationerna framkallade mycket jubel. Och slutligen gafs stor ballett, inöfvad med riktig konstmessighet. Balettmästaren var en af matroserna vid namn Chevalier, son till en fransk dansmästare (en emigrant, en markis, hvem vet?) som varit bosatt i Karlskrona. Jag anmärkte med hvilken fyndighet och smak man arrangerat fruntimI rens kostymer, hvilket så mycket mer var förtjent af erkännande som de voro sammansatta af — signalflaggor.