det sagat I en särskud kungl. fOororautag aura mycket i städerne skall få uppbäras i arfvode såväl för bouppteckvingar som arfskiften, men icke af hvilken eller hvilka. Är det möjligt för någon, med ringaste urskiljning, att här spåra någon Oovilkorlig rättighet för borgmästare och råd uti ilrågaverande afseende? Borgmästare och råd få nämna uppteckninvgsmär. Man är sig sjelf närmast, tärkte våra gamle magistrater; och så kom ingen annan i fråga än herr borgmästaren sjelf och hans välvise bisittare, hvilka delade rofvet. För små, fatiga städer var det a icke illa, ty der bafva rättvisans, såväl som religionens tjenare, knappast något annat att lefva af, än lik; men principielt riktigt har det aldrig varit. Folket har undrat huruvida det kurde hänga rätt ihop, att sjelfva domrarne, som voro tillsatta att slita tvister, deribland sterbbusfrågor äro de vanligaste, kunde tå på förhand deruati fungera såsom fullmäktige, hvilket lagen eljest icke gillar. Klagade man deröfver, fick man af magistraten till svar: När jag gör det, är det rätt; och dermed har man fått röja sig. På många stä!len i lager, utom det hvilket vi ru påpeka, är magistraten eller rätten ålagd att nämna personer till hvarjebanda bestyr, såsom till giftomän, till mål:män för utrikes fören arfvinge, till förmyndare, till gode män och sysslomän o. a v. Hvarför hafva icke ledamöter i rätten eller magistrates förordnat sig till sådant? Troligen derför att det varit miudra lukrtativt. Adel, prester och bönder hafva itid ardardragit sig det tvång, om städernas; invånare, hvad sterbbusbestyret beträffar, ännu icke kunoat skudda af sig. Först under det sednast förflutna äret, hafva städerras billiga anspråk på emancipation i ty fall vunnit gehör; men på hvad sätt? Den 1 maj 1868 utkom k. m:tw rådiga förordvicg angående bouppteckningars och arfskiftens förrättande i stad. Den är trögst märkvärdig och ericrar i sanning om dun dag, den är daterad. Dess innehåll är följarde: M Stadgaovdet i I kap. 1 YI Arfda-balien, att vid uppteckting af egendom, som finnes i bo, lydande under atadsdomstol eller utgörande fastighet i stad, borgmästare och råd skola rämra två eller flere redlige män, som cgendom -n uppteckna och värdera, må, efter kouungens förordnande, upphöra att gälla i afseende på bouppteckning i den stad, hvarest afgifter för bouppteckningars och arfskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra allmänza utgifter; egande derefter sterbhu:delegare att till såväl uppteckniog och värdering af egendom, som ock till artskifto kalla goie män, på sätt som stadgadt är om bo, hvilket urder stadsdomstol ej lyder. Här är föreskrifvet, att någonting kas, om onungen vill, få upphöra, som aldrig varit till. Lagstiftaren har krystat sitt snille för att fiuna ord, nog tjenliga för ett sådant opus. Man har nog haft medvetande af, huruledes missbruketZaf 9 kap. 1 S Arfdabalkan öfvergått till pockrätt, och man har allt velat ogilla detta-sednare; men sättst var icke lätt att finna. I förlägenheten har man sökt undvika att alls vidröra magistraternes rätt till bouppteckringarz och arfskiftens förrättande, enär den alirig funnits; men deras skyldighet att förordna personer dertill har man velat boritaga, dock vilkorligt, nemligen: såvida atgifterns för dylika värf icke vidare tagas i beräkuving till bestridande af löner etc. Hvilkas löner? Och hvilkas beräkning? Man har lyckligt undgått att nämna magistraternes; men troligtvis, och hvad än meningen kan vara, lära väl åtminstone magistraterne i det längsta påstå, att bouppteckningsprocenten än vidare tages i beräkning såsom bidrag till bestridande af deras löneförmåner; och då kan väl konungen, som, besynnerligt nog, speciellt skall tillfrågas i ämnet, ej bifalla städernes begäran om befrielse från bouppteckningstvånget, derest det icke förklaras, att magistraterne med orätt tillskansat sig en rättighet, som aldrig varis dem i lagen medgifven. Om detta sednare skett, hade allt varit hjelpt; men en af byråkratiens svagaste sidor hade också varit blottad. Att fela menskligt är, gudomligt att förlåta har man tänkt, då man velat draga ett streck öfver det förflutna. Det ena strecket hjelper det andra. Fel en corps egna sig icke för åtal eller klander. N För öfrigt — hvad ondt bade legat deri att stadgandet qvarstått? nemligen det ifrågavarand2, beträffande kyldighet för magistraterne att förordna personer till bouppteckningsmän. Likasom vid förmyndares förordnande, står det i vår tanka sterbhusdelegare fritt till bouppteckningsförrättare föreslå sådane män som de. hysa förtroende till, då magistraterne icke borde underkänna dem utan giltiga skäl. Ses saken från den sidan, så är förordningen af den 1 maj både öfverflödig och kraftlös? Något band på sterbhusen finnes då icke. Blott redlige män, som laen säger, blefve föreslagne, skulle de ock örordnas. Iagen skada vore då skedd, utan friheten oförkränkt. Angelägnare än att röra vid 9 kap. 18 Arfdabalken, hade väl varit, att upphäfva kgl. . förordningen den 10 december 1756: om bestämd , uppteckningsoch skiftesprocent i. städerne, ty derförutan är man icke tvånget qvitt i allo. Denna provision kan fortfarande fordras af hvilken som verkställer de nämnde ÖkunktttninminnaA AA har I Walhanmmnamäsen