det sagat I en särskud kungl. fOororautag aura
mycket i städerne skall få uppbäras i
arfvode såväl för bouppteckvingar som arf-
skiften, men icke af hvilken eller hvilka.
Är det möjligt för någon, med ringaste ur-
skiljning, att här spåra någon Oovilkorlig rät-
tighet för borgmästare och råd uti ilrågave-
rande afseende? Borgmästare och råd få
nämna uppteckninvgsmär. Man är sig sjelf
närmast, tärkte våra gamle magistrater; och
så kom ingen annan i fråga än herr borg-
mästaren sjelf och hans välvise bisittare, hvilka
delade rofvet. För små, fatiga städer var
det a icke illa, ty der bafva rättvisans, såväl
som religionens tjenare, knappast något annat
att lefva af, än lik; men principielt riktigt
har det aldrig varit. Folket har undrat huru-
vida det kurde hänga rätt ihop, att sjelfva
domrarne, som voro tillsatta att slita tvister,
deribland sterbbusfrågor äro de vanligaste,
kunde tå på förhand deruati fungera såsom
fullmäktige, hvilket lagen eljest icke gillar.
Klagade man deröfver, fick man af magistra-
ten till svar: När jag gör det, är det rätt;
och dermed har man fått röja sig.
På många stä!len i lager, utom det hvilket
vi ru påpeka, är magistraten eller rätten ålagd
att nämna personer till hvarjebanda bestyr,
såsom till giftomän, till mål:män för utrikes
fören arfvinge, till förmyndare, till gode män
och sysslomän o. a v. Hvarför hafva icke
ledamöter i rätten eller magistrates förordnat
sig till sådant? Troligen derför att det varit
miudra lukrtativt.
Adel, prester och bönder hafva itid ardar-
dragit sig det tvång, om städernas; invånare,
hvad sterbbusbestyret beträffar, ännu icke
kunoat skudda af sig. Först under det sed-
nast förflutna äret, hafva städerras billiga
anspråk på emancipation i ty fall vunnit
gehör; men på hvad sätt? Den 1 maj 1868
utkom k. m:tw rådiga förordvicg angående
bouppteckningars och arfskiftens förrättande
i stad. Den är trögst märkvärdig och ericrar
i sanning om dun dag, den är daterad. Dess
innehåll är följarde: M
Stadgaovdet i I kap. 1 YI Arfda-balien, att
vid uppteckting af egendom, som finnes i bo,
lydande under atadsdomstol eller utgörande
fastighet i stad, borgmästare och råd skola
rämra två eller flere redlige män, som cgen-
dom -n uppteckna och värdera, må, efter kouun-
gens förordnande, upphöra att gälla i afse-
ende på bouppteckning i den stad, hvarest
afgifter för bouppteckningars och arfskiftens
förrättande icke vidare tagas i beräkning till
bestridande af löner eller andra allmänza ut-
gifter; egande derefter sterbhu:delegare att
till såväl uppteckniog och värdering af egen-
dom, som ock till artskifto kalla goie män,
på sätt som stadgadt är om bo, hvilket urder
stadsdomstol ej lyder.
Här är föreskrifvet, att någonting kas, om
onungen vill, få upphöra, som aldrig varit
till. Lagstiftaren har krystat sitt snille för
att fiuna ord, nog tjenliga för ett sådant opus.
Man har nog haft medvetande af, huruledes
missbruketZaf 9 kap. 1 S Arfdabalkan öfver-
gått till pockrätt, och man har allt velat
ogilla detta-sednare; men sättst var icke lätt
att finna. I förlägenheten har man sökt und-
vika att alls vidröra magistraternes rätt till
bouppteckringarz och arfskiftens förrättande,
enär den alirig funnits; men deras skyldighet
att förordna personer dertill har man velat
boritaga, dock vilkorligt, nemligen: såvida
atgifterns för dylika värf icke vidare tagas
i beräkuving till bestridande af löner etc. Hvil-
kas löner? Och hvilkas beräkning? Man har
lyckligt undgått att nämna magistraternes;
men troligtvis, och hvad än meningen kan
vara, lära väl åtminstone magistraterne i det
längsta påstå, att bouppteckningsprocenten
än vidare tages i beräkning såsom bidrag till
bestridande af deras löneförmåner; och då
kan väl konungen, som, besynnerligt nog, spe-
ciellt skall tillfrågas i ämnet, ej bifalla stä-
dernes begäran om befrielse från bouppteck-
ningstvånget, derest det icke förklaras, att
magistraterne med orätt tillskansat sig en
rättighet, som aldrig varis dem i lagen med-
gifven. Om detta sednare skett, hade allt
varit hjelpt; men en af byråkratiens svagaste
sidor hade också varit blottad. Att fela
menskligt är, gudomligt att förlåta har man
tänkt, då man velat draga ett streck öfver det
förflutna. Det ena strecket hjelper det andra.
Fel en corps egna sig icke för åtal eller
klander. N
För öfrigt — hvad ondt bade legat deri att
stadgandet qvarstått? nemligen det ifrågava-
rand2, beträffande kyldighet för magistra-
terne att förordna personer till bouppteck-
ningsmän. Likasom vid förmyndares förord-
nande, står det i vår tanka sterbhusdelegare
fritt till bouppteckningsförrättare föreslå så-
dane män som de. hysa förtroende till, då
magistraterne icke borde underkänna dem utan
giltiga skäl. Ses saken från den sidan, så
är förordningen af den 1 maj både öfverflö-
dig och kraftlös? Något band på sterbhusen
finnes då icke. Blott redlige män, som la-
en säger, blefve föreslagne, skulle de ock
örordnas. Iagen skada vore då skedd, utan
friheten oförkränkt.
Angelägnare än att röra vid 9 kap. 18
Arfdabalken, hade väl varit, att upphäfva
kgl. . förordningen den 10 december 1756: om
bestämd , upptecknings- och skiftesprocent i.
städerne, ty derförutan är man icke tvånget
qvitt i allo. Denna provision kan fortfarande
fordras af hvilken som verkställer de nämnde
ÖkunktttninminnaA AA har I Walhanmmnamäsen