Pingsthögtider, nyss förfluter, ger 033 anledning till några betraktelser. Om man jemför resultaten af vår tid3 vetenskap med trons under i forna tider, ser man ett menniskoslägiets framårskridande, som man skulie kunna kalla en andens utgjutelse. Hvad som för forrtidens yppersta snillen framstod såsom den gudomliga vishetens hemlighet, är i våra dagar något, hvarom hvarje med vetande normalt utrustad menniska har kännedom. Hvad som för dem var ett allmaktens verk, är för oss ett verk af den menskliga prodaktionen. Der de sågo under, se vi krafter verka. Der de fordrade tro, forska vi efter kunskap. Der de läto sig nöja med aningar, axställa vi mätningar. Der de tilibådo en oä-dlig allmakt, intränga vi frågande och forskande efter orsaker och verkningar. Der da nttömde sin fantasi, banar för 0:s vetenskapens axde vägen till Jjusare uppenbarelser. Våra förfäders himmel — den sträckte sig icke så högt som vi kuuna nå med våra luftbalionger. Thordönets röst, som för dem förkusnade gudarnes vilja, är för oss ett ljud, hvars svängningar vi uppmäta. Blixteng sken, som för dem var ett allmaktens tecken, är för o3s8 en elektrisk grista, hvars väg vi utstaka. Vinden, som för dem var ett Gzds bådskap, har blifvit en meteorologieus tjensteande, som i våra apparater sjelf uppteckvar, hvadan den kommer och hvarthän den blåser. Urverldens berg, hvilka uppbära jordan, öppna sig för vära jeravägars lopp. De klippor, hvilka innesluta mörksens auidar, genombrytas för att bana väg å: våra ånghästar. Hafren, hvilkas djup voro outgrundliga, förtälja för vårt sänkiod om lifret och verksamheten, om formen och omfår:get af landskapet der nere på djupet. Och snahbare än ljuset, som upplyser jordens ändpunkter, flyger från verldsdel till verldsiel det menniskans bådskap, som på inhemskt och främmerde tungomål talar genom tidningar och kablar. Detta är en andens utgjutelse, mot hvilken den gamla trons under upplösa sig såsom skymningens skuggor för detinbrytande.dagiljuset. Forntidens sagor och nutidens verk, förfädernas myther och vår generations arbe ten, de äro hvarandra lika vidt åtskiljda som ett menniskoslägtes barndom och mannaålder. Den som ännu, i gamla åsigters former och formler, nekar att nutiden har kerraväldet, han förvexlar dröm och verklighet. Den som inbillar sig att med dem ännukunna beherrska menniskoanden, han försöker att fjettra en ånghammare med trådar af en spindelväf. Men ännu aflägsnare än nutiden från forntiden ligga nutiders mål från framtidens förvärf! Om vi kalla vetandetz appenbarels:r en utgjutelse af en ny ande, så är det i annan mening än förr, då man med tron3 uppenbarelser trodde sig hafva eröfrat början och slutet. Vetenskapernas upperbarelsekälla är öppnad, men icke uttömd genom den rad af förklarade fenomener, som redan hemtats derur. Dessa uppenbarelsens prester stå icke stilla på vägen och berömma sig icke af att hafva nått målet. Oändlig såsom blicken i den verldsrymd, som våra teleskoper öppna för oss, är forskningens tema och sjelfva forskningens uppgift. Liksom fordom avdakten fördjupade sig i det förflutnas myther, så blickar nu forskningens ande med helig vördnad ut i den obekanta framtiden. Hvad som tron sökte bakom tidens lopp, det söker vetenskapen endast i kommande tider, hvilka småningor närma sig, upplysavde, uppenbarande. En rikedom af upperbarad ande är redan utgjuten öfver vår generation; men outtröttligt framskrida vetandets pionierer allt längre och längre på den merskliga forsknin