Pingsthögtider, nyss förfluter, ger 033 an-
ledning till några betraktelser.
Om man jemför resultaten af vår tid3 ve-
tenskap med trons under i forna tider, ser
man ett menniskoslägiets framårskridande,
som man skulie kunna kalla en andens utgju-
telse.
Hvad som för forrtidens yppersta snillen
framstod såsom den gudomliga vishetens hem-
lighet, är i våra dagar något, hvarom hvarje
med vetande normalt utrustad menniska
har kännedom. Hvad som för dem var
ett allmaktens verk, är för oss ett verk af
den menskliga prodaktionen. Der de sågo
under, se vi krafter verka. Der de fordrade
tro, forska vi efter kunskap. Der de läto
sig nöja med aningar, axställa vi mätningar.
Der de tilibådo en oä-dlig allmakt, intränga
vi frågande och forskande efter orsaker och
verkningar. Der da nttömde sin fantasi, ba-
nar för 0:s vetenskapens axde vägen till Jju-
sare uppenbarelser.
Våra förfäders himmel — den sträckte sig
icke så högt som vi kuuna nå med våra luft-
balionger. Thordönets röst, som för dem för-
kusnade gudarnes vilja, är för oss ett ljud,
hvars svängningar vi uppmäta. Blixteng sken,
som för dem var ett allmaktens tecken, är
för o3s8 en elektrisk grista, hvars väg vi ut-
staka. Vinden, som för dem var ett Gzds
bådskap, har blifvit en meteorologieus tjen-
steande, som i våra apparater sjelf uppteck-
var, hvadan den kommer och hvarthän den
blåser. Urverldens berg, hvilka uppbära jor-
dan, öppna sig för vära jeravägars lopp.
De klippor, hvilka innesluta mörksens aui-
dar, genombrytas för att bana väg å: våra
ånghästar. Hafren, hvilkas djup voro out-
grundliga, förtälja för vårt sänkiod om lifret
och verksamheten, om formen och omfår:get
af landskapet der nere på djupet. Och snah-
bare än ljuset, som upplyser jordens änd-
punkter, flyger från verldsdel till verldsiel
det menniskans bådskap, som på inhemskt
och främmerde tungomål talar genom tid-
ningar och kablar.
Detta är en andens utgjutelse, mot hvilken
den gamla trons under upplösa sig såsom
skymningens skuggor för detinbrytande.dagi-
ljuset. Forntidens sagor och nutidens verk,
förfädernas myther och vår generations arbe
ten, de äro hvarandra lika vidt åtskiljda som
ett menniskoslägtes barndom och mannaålder.
Den som ännu, i gamla åsigters former och
formler, nekar att nutiden har kerraväldet,
han förvexlar dröm och verklighet. Den som
inbillar sig att med dem ännu- kunna beherr-
ska menniskoanden, han försöker att fjettra
en ånghammare med trådar af en spindelväf.
Men ännu aflägsnare än nutiden från forn-
tiden ligga nutiders mål från framtidens för-
värf!
Om vi kalla vetandetz appenbarels:r en ut-
gjutelse af en ny ande, så är det i annan
mening än förr, då man med tron3 uppenba-
relser trodde sig hafva eröfrat början och
slutet. Vetenskapernas upperbarelsekälla är
öppnad, men icke uttömd genom den rad af
förklarade fenomener, som redan hemtats
derur. Dessa uppenbarelsens prester stå icke
stilla på vägen och berömma sig icke af att
hafva nått målet. Oändlig såsom blicken i
den verldsrymd, som våra teleskoper öppna för
oss, är forskningens tema och sjelfva forsk-
ningens uppgift. Liksom fordom avdakten för-
djupade sig i det förflutnas myther, så blic-
kar nu forskningens ande med helig vördnad
ut i den obekanta framtiden. Hvad som tron
sökte bakom tidens lopp, det söker vetenska-
pen endast i kommande tider, hvilka smånin-
gor närma sig, upplysavde, uppenbarande.
En rikedom af upperbarad ande är re-
dan utgjuten öfver vår generation; men out-
tröttligt framskrida vetandets pionierer allt
längre och längre på den merskliga forsknin-